Filmstjärnorna skriver till mig – och smickrar
HOLLYWOOD. De säger det allihop.
George Clooney:
– Priser förändrar inte livet. Det gör ingen skillnad när man förhandlar med filmbolag.
Matt Damon:
– Jag tänker inte på sånt. Väljer man en film för att man tror att man ska vinna priser är man i trubbel.
Och Angelina Jolie:
– Jag lärde mig för länge sedan att inte döma jobbet efter priser.
Det spelar ingen roll i vilket sammanhang man möter dem. Svaren är alltid desamma.
Det är som om de fått det inpräntat i sig redan under scenskolans grundkurs.
Utmärkelser är aldrig något skådespelare ska erkänna att de vill ha – allt enligt devisen att det inte går att tävla i konst.
Men förnekandet är ett spel det också. För bakom kulisserna pågår kampanjerna för fullt.
Särskilt tydligt är det nu, när hjulen i ”Awards season” spinner i Tour de France-fart.
Dagligen bär min korpulente brevbärare med sig kort från Hollywoods hoppfulla.
Det spelar ingen roll vilken status de har. Ingen verkar för stor, för framgångsrik eller för stolt för att tigga.
Det enda som skiljer de riktigt berömda – såsom Robert DeNiro – är att de inte skriver under röstfjäskandet på egen hand.
I stället är det en producent som förklarar hur förträfflig han är och hur otroligt stark hans insats är i den i USA redan bortglömda komedin ”What just happened?”.
De andra, mer dödliga, skriver ”själva”.
Från Alan Rickman i vindramat ”Bottle shock” kommer ett blått hälsningskort med anspelningar på – föga överraskande – vin.
Sally Hawkins i ”Happy-go-lucky” smickrar så här:
”Det var så underbart att träffa dig! Tack för att du fick mig att känna mig så välkommen. För närvarande filmar jag i ett mycket grönt och regnigt Irland ... och jag drömmer om dagen då jag kan återvända till solskenet i LA! Ha det så bra den här högtidssäsongen. ”
Andra, som den gamle ”Melrose Place”-skådisen Grant Show som nu huserar i partnerbyteserien ”Swingtown”, nöjer sig med ett julkort.
På baksidan av det beiga kuvertet finns en liten silverfärgad klisterlapp med hans namn och adress.
Taktiken hade kunnat bli framgångsrik.
Men brevet från Katey Sagal fungerar som ett ordentligt tillnyktrande. Skådespelerskan som en gång var Peggy Bundy i ”Våra värsta år” skriver:
”Tack för ditt fortsatta stöd och för den underbara presskonferensen för ”Sons of anarchy”. Jag är så stolt över serien och glad att med dig kunna dela erfarenheten av att spela rollfiguren Gemma”.
I dag hänger kortet som en påminnelse framför datorn.
Jag var aldrig på presskonferensen med Sagal.