Tarantino är fånge i mina förväntningar
Förväntningar är värdelöst, inser jag – igen – när jag ser Quentin Tarantinos nya ”Django unchained”.
Det bästa är att vandra blind in i en biosalong och plötsligt kunna se. Helst ska man leva i en helisolerad igloo.
1999 såg jag syskonen Wachowskis ”Matrix” långt innan den hade premiär. Jag visste inget om den. Pang! Så. Satans. Cool.
Storögd såg jag Keanu Reeves välja det röda pillret för kunskap, inte det blå för korkad salighet, och ge sig ut för att rädda världen i en filosofiskt lagd sci-fi-actionfilm.
Samma sak när jag året innan lika oförberedd hamnade på den svart realistiska komedin ”Happiness” av Todd Solondz. Chocken! Jag hade inte skrattat mig lika galen om jag känt till Dylan Bakers pedofilpappa eller Philip Seymour Hoffmans ångestrunkande i förväg.
Jag menar: När jag såg Coppolas ”Gudfadern” första gången visste jag att ”nu kommer jag att se ett mästerverk”.
Det blir inte lika stort då, inte riktigt lika stort som om man hade landat i New York på premiärdagen 1972 och bara råkat hamna på en biograf.
Som 1994 när jag såg ”Pulp fiction”, Quentin Tarantinos blodspäckade odyssé genom 1900-talets popkultur skildrat genom två pratglada gangsters.
Jag vet inte varför jag inget visste om den, den var inte ens särskilt ny på bio, jag hade sett ”De hänsynslösa” men jag kopplade inte. Det var ren tur. Hoppla! Givetvis blev jag helt blown away. En sådan komedi – för man måste kalla den komedi – hade jag aldrig sett. Helt makalös. Jag häpnade. Jag häpnar än.
Nu har lång tid gått, jag har sett bättre filmer både från förr och från senare, men själva upplevelsen i biosalongen har aldrig slagits. Jag har varit alldeles för förberedd. Det går inte att undvika. Det är ju nästan omöjligt att gå på bio utan att ha vägledande recensenter som ciceroner.
Tarantino har inte gjort en lika mästerlig film sedan ”Pulp fiction”, det stämmer alldeles bortsett från eventuella förväntningar. Han har inte den udd som han hade när han skrev ”Reservoir dogs”, ”True romance” och ”Pulp fiction”. Men ändå.
Mina betyg på hans filmer: ”De hänsynslösa”: 
. ”Pulp fiction”: . ”Jackie Brown”: . ”Kill Bill I”: . ”Kill Bill II”: . ”Inglorious basterds”: . Nya ”Django unchained” får och den fyran är svag, egentligen tycker jag att den är en trea men jag sätter en fyra just för att jag inser att det här är mitt satans problem och inte filmens.
Hade någon annan regissör, helst en okänd, gjort exakt samma film så hade den varit fyra plus så att det skvätter om det. Kanske rent av en femma. Men bara för att det är Tarantino så har jag massa invändningar. Han bygger inte upp tillräckligt. Replikerna är inte lika vassa. Leonardo DiCaprio tillåts spela platt. Et cetera.
Tarantino är fånge i mina förväntningar. Han har sitt eget oturliga universum. Han la upp ribban för högt en gång och efter det har jag aldrig varit riktigt nöjd – trots att hans filmer rent objektivt är både unika och briljanta.
Som Cypher sa i ”Matrix”: Ignorance is bliss. Okunnighet är lycka. Men det är tyvärr omöjligt att leva så, det finns inget blått piller att välja. Att leva är att veta och lida.