Genialt drag att tolka en galning

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-11-05

Läs Fredrik Virtanens krönika

Gustaf Fröding köpte sin kärlek för pengar, söp kopiöst och var djupt psykiskt sjuk.

Ändå skrev han guld.

Nu tolkas han guldkantat av rock­bandet Mando Diao.

”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i de sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga”, skrev Selma Lagerlöf om Gustaf Fröding.

Det är en väldigt fascinerande national­skald som popsnärtorna Mando Diao tonsatt så utsökt.

Fröding var väldigt rock’n’roll. Och rock’n’roll är som bekant inte så behagligt på baksidan.
 

Värmlänningen Gustaf Fröding levde inget gott liv, han var psykiskt sjuk, dep­rimerad, alkoholiserad och hade dia­betes. Han dog 50 år gammal 1911 på Djurgården i Stockholm med en flaska konjak som bästa sällskap. Han tillbringade 16 år av sitt liv på institutioner.

Ändå skrev han dikter klara som fjällbäckar. Fjällbäckar med mörka, självhat­ande galghumoristiska underströmmar – precis som han själv verkar ha varit. (”Jag har ju inget att bjuda på utom min tarvliga personlighet”, skrev han – så väldigt tragikomiskt – i ett friarbrev till Hildegard Alstermark 1887, utan att ens få svar).
 

I en djupt fascinerande bok, ”Gustaf Fröding och kärleken – en psykologisk och psykiatrisk studie” (Natur & Kultur 2004), går psykiatriprofessor Johan Cullberg tillbaka till sjukhusjournaler för att till sist sätta en korrekt diagnos på den mytomspunne nationalskalden.

Cullberg försöker också reda ut om han diktade för att han var sjuk, som något slags terapi, eller om han använder sin sjukdom i dikterna.

Det sistnämnda, anser Cullberg, som sätter diagnosen depressiv personlighetsstörning, antagligen orsakad av tre traumatiska separationer mycket tidigt i barndomen. Schizofren var han inte, som det ofta har sagts, eller manodepressiv.

Det monstruösa intaget av alkohol redan som ung student i Uppsala gjorde inte hans mentala utveckling bättre utan ledde till upprepade psykoser.
 

Mando Diao lyckas fånga Frödings toppar, bottnar, drömmar, hallucinationer, visioner och naturlyrik skört och vackert på deras första album på svenska, ”In­fruset”. Den fick av Nöjesbladets Joacim Persson och ja, vissa tolkningar är däruppe. Borlängegrabbarna har aldrig varit så här angelägna. De har tidigare ägnat sig åt rolig pose­rock för kids, nu är de vuxna.

Det är genialt av dem att ta hjälp av en mästare – en galen mästare – när de tar sig an allvar och modersmål för första gången.

Gustaf Fröding hade tvivelsutan skålat sig till ännu en psykos om han hört sig själv som så här fin folkrock.