Miniserierna är som mjukisbyxor
Miniserierna, antologiformaten och de kortare säsongerna är bekväma och användarvänliga.
Tv-världens motsvarigheter till humana modetrender som platta skor, generösa volymer och dressade mjukisbyxor.
Så här långt, har tv-serieåret 2014 varit helt suveränt.
Det har haglat starka titlar, och en distinkt strömning att verkligen älska, är vurmen för det lite mindre formatet.
För trenden är tydlig; less is more.
”Doll & Em”, ”Secrets & lies”, ”The red road”, ”Please like me”, den återvändande eleganten ”Sherlock” och svenska ”Ettor och nollor” är exempel på koncentrerad prima vara i mellan två och sex delar. ”24” har precis återuppstått med ett halverat antal avsnitt, och ”Mad men” har fått sin sista säsong uppdelad i två halvor, efter ”Breaking bad”-modell.
Och medan en handfull avsnitt visserligen inte är någonting nytt inom europeisk tv, är det anmärkningsvärt hur även amerikanerna har börjat dra åt den narrativa svångremmen.
I USA har miniserien – eller ”eventserien”, eller ”den limiterade serien”, eller vad man väljer att kalla den – fått ett rejält uppsving (även om de termerna används på ganska lösa boliner, och en fortsättning sällan är utesluten). Och framför allt är det blomstertid för den länge så outnyttjade antologiserien.
”American horror story” satte bollen i rullning för ett par år sedan, och i år har mästerverken ”True detective” och ”Fargo” gett formatet en ordentligt push i riktning mot att bli det nya svarta.
Fördelarna med ett antologiupplägg, där en ny cast och en helt ny story introduceras varje säsong, är så många – bland annat att toppskådisar kan tacka ja utan att binda upp sig för en evighet – och vi kommer att se mer av det framöver.
(Inte minst i Netflix jättelika Marvel-satsning, där varje säsong kommer att kretsa kring en ny superhjälte.)
Och jag gillar verkligen den här utvecklingen.
Dels för att för att jag föredrar komprimerad kvalitet framför utdragen kvantitet förstås, men kanske framför allt för att det rör sig om en så ... fotriktig trend. Om ett hanterbart antal avsnitt som går att trycka in i ett pressat livspussel där åtta säsonger à 22 avsnitt helt enkelt är för mycket – och lätt bara blir ännu ett stressande i-landsproblem i ens liv.
KARROMETERN
Stekhett
”Gomorrah” på HBO Nordic. Jag har sagt det förut men jag säger det igen; en otäck och briljant italienare om maffians mekanismer.
Ljummet
En är ju skapligt pepp på ”Morran och Tobias”, med Johan Rheborg och Robert Gustafsson, som kommer till hösten. Men 16 kortkorta webbavsnitt... Måste allt i SVT Flow vara så rumphugget?
Iskallt
”Men at work”, ”Dads”, ”The exes”... Hur svårt kan det vara att göra en vettig sitcom om män som gör saker tillsammans?