Ja, jag är bitter - det borde du också vara
”Jaha och här sitter du och är bitter?”
”Ja men precis så. Vad gulligt att du lade märkte till det.”
De kommer som brev på posten. Eller mejl i inkorgen om man ska vara korrekt. Bland korta hälsningar som ”Feministhora, käften!!” kommer de gamla vanliga mailen som alltid frågar ”varför så bitter?”.
Jag förstår inte frågan.
Vad då ”varför”? Är det en kuggfråga?
Varför skulle en tycka att det är toppen med ett samhälle där sexismen och rasismen spirar? Med en samtid som tickat sig tillbaka tjugo år i stället för framåt?
”Varför är inte du bitter?” är det enda självklara svaret på en sådan korkad fråga.
Nu är jag så klart inte dummare än att jag förstår att det är maktspråk som mejlskrivarna ägnar sig åt. En härskarteknik som bygger på grundantagandet att ingen kvinna vill bli kallad för bitter.
Inget försök till förolämpning hade kunnat bita mindre på mig. Som om det fortfarande skulle vara något negativt att anses som bitter.
Det var det kanske en gång i tiden men i dag - efter att ordet slängts omkring lite hur som haver - har ordets betydelse förändrats. Det har använts alldeles för mycket och alldeles för fel för att ha någon förolämpande effekt kvar.
Hade någon däremot frågat ”varför så nöjd?” hade jag blivit mer än klädsamt kränkt. Nöjda människor. Finns det något värre?
Har nöjda människor någonsin producerat något bra?
Tänk er en nöjd regissör. En nöjd författare. En nöjd musiker.
Någon som inte tycker att livet är fullt av saker som måste ifrågasättas och förändras. Det är inte de nöjda människorna som för samhället framåt. Det gör i stället de som ständigt går runt med en sten i skon.
Sångerskan, låtskrivaren och producenten Jenny Wilson hade kunnat sitta hemma och putsa sina tre Grammispriser som hon fick på årets gala.
Det gör hon inte.
I stället lanserade hon på Valborgsmässoaftonen ”The Faxproject” - en nätplattform som hjälper den som vill påverka världens makthavare. Den som har något politiskt på hjärtat kan gå in på sidan thefaxproject.se och skriva ett digitalt fax som sedan skickas till faxmaskiner hos världens makthavare. Obama, Merkel och Putin, medieföretag och Förenta Nationerna - det finns många mäktiga mottagare för projektet som Wilson lanserat ihop med programmeraren Petorovsky.
”The Faxproject” är ett utmärkt initiativ. Något som aldrig hade kunnat skapas av någon som satt och var nöjd.
Inte heller Kent är nöjda. På Valborg släppte Eskilstunagruppen sitt elfte album ”Tigerdrottningen”. Det är deras mest politiska skiva hittills.
Det hörs precis överallt att Jocke Berg är frustrerad på det som pågår omkring honom i samhället. Texterna har inte längre tid att tala i de mest kluriga metaforerna. Det är för mycket som är fel.
I tisdags intervjuade jag Jocke Berg och nu i efterhand inser jag att jag så klart borde ha ställt frågan: ”Varför så bitter?”.
Det är tydligen något en ska fråga.
Jag skulle dock ha sagt det som en ärligt menad komplimang.
Lundells lathund
Blogg
Älskar du tv-serien ”Fargo”? Då måste du läsa bloggen minnesotabrown.com. Efter varje avsnitt ger journalisten Aaron Brown, som dessutom är en av arrangörerna bakom festivalen ”Dylan Days” i Hibbing, sin syn på det som just hänt. Brown bor i norra Minnesota och analyserna utgår från hur verklighetstroget ”Fargo”, som utspelar sig i Minnesota-trakterna, är. Brown dissekerar detaljer, märker ord och levererar de roligaste ”Fargo”-åsikterna just nu.
Låt
Little Jinder gjorde senvinterns snyggaste låt med sin ”Ful och tråkig tjej”. Nu har hon bjudit upp Melo till duetten ”Inga E som vi E”. En sådan perfekt matchning i rösterna: Little Jinders kyligt sockersöta och Melos varmt sammetsmjuka. Det är som tryckaren man aldrig vill ska ta slut.
Tv
Efter att hans flickvän dumpat honom kommer Josh på att han är bög. Nu ska han bara finna sig tillrätta i sitt nya liv samtidigt som han måste ta hand om sin deprimerade mamma. Den australiska serien ”Please like me”, som visas på SVT Flow, är tjugosju minuter av charmerande snitsig humor. Nya avsnitt varje onsdag.