Sluta snacka om ’starka kvinnor’

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

”Stark kvinna” – vilket förklenande ­dravel.

Året är 2012 och medierna är svår­artat efterblivna.

Laleh, eller Robyn, är inte ”starka” för att de är som vilken manlig konstnär som helst

Människor som ser sig själva som ­förebilder är sällan bra förebilder. Mer troligt är de grava narcissister med ­sociopatiska drag och medioker intelligens.

Vem följer någon som utser sig själv till förebild?  Barn, kanske, men i övrigt bara människor som också köper naturläkemedel mot alzheimers, aspergers ­eller hudcancer.

Verkliga förebilder behöver inte säga att de är förebilder, det märks på att människor följer dem eller på att andra säger att de är förebilder.

Det kan dock gå snett även då. Särskilt när det kommer från omodern, slapp och inskränkt media.

Som nu när varenda mainstream-­redaktör plötsligt har upptäckt hur ­lysande Laleh är efter att hon var med

i ”Så mycket bättre” på TV4. Laleh har just släppt sin allra bästa skiva där hon städat bort de mindre lyckade Cornelis Vreeswijk-pastischerna.

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.

I stället handlar det om att hon skapar. Att.

Det anses tydligen chockerande att ­Laleh är precis som vilken manlig konstnär som helst.

Efter 114 liknande vinklar borde det ha varit avklarat. Men nej, då kom självaste SVT1:s nyhetsflaggskepp ”Rapport” och gjorde vad Malou von Sivers och ­slappa morgonsoffor i tv alltid gör: ­Ägnade hela inslaget åt att kalla Laleh för ”stark, egensinnig, kompromisslös”.

Det var ingen hejd. Det var det enda det handlade om. Det var som en parodi på en intervju med en kvinnlig artist

som inte är en total ”Idol”-, ”The Voice” - eller skivbolagsmarionett.

Samhällets maktstruktur är i högsta grad baserad på vita män men kvinnor är för den skull inte några mesiga stackars offer. Inga jag känner åtminstone.

Att säga ”stark kvinna” förutsätter att kvinnor vanligtvis är svaga, att det är normen. Det är korkad feministisk retorik och lika fånigt som när Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Håkan Hellström hyllas för att de är sköra och svaga. Som vore det underliga manliga egenskaper, egentligen bara förbehållna kvinnor.

Jag har aldrig hört en enda man kallas ”stark”. Det skulle vara någon som har funktionsnedsättningar.

Och det är så Robyn, Carolina af ­Ugglas, Patti Smith eller vilken kvinnlig artist som helst ses av media när media inte hittar något klyftigare att prata om än att de är ”starka”.

Och framför allt: Vem, man eller kvinna, orkar med bördan att utses till stark? Det är ett omänskligt tungt ok att bära.