Ikea är som en sjuk sekt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

Ikea har skatteplanerat bort miljarder kronor, avslöjade ”Uppdrag granskning”. Tidigare har Ingvar Kamprad ertappats som nazist, eller fascist som han själv föredrar att kalla sitt yngre jag.

Ändå står alla på Kamprads sida.

Ikea är som en svensk sekt – halleluja.

helskärm

Några år efter ”Fight club” (1999) pratade jag med den självgode filmstjärnan Edward Norton om den svenska möbelgiganten Ikea.

Jack i filmen var ju närmast besatt av Ikea-inredning innan han träffade Tyler Durden ( Brad Pitt) som lärde honom att bli fri från billig kommersialism, massproduktion och vårt själsdödande konsumtionssamhälle genom att, eh, få stryk.

Även privat avskydde Norton Ikea. Norton pissade på Ikea. Möblerna var fula, billiga och opersonliga. Stillösa. Främst avskydde han människans konformism.

Jag blev skitförbannad. Rent av kränkt. Trots att jag höll med.

Problemet var avsändaren.

Lätt för en överklassgosse från ett flott östkusthem att förakta enkla möbler som folk har råd med. En sabla goddagspilt som aldrig gjort ett hederligt handtag. En borgarbracka som gick direkt från pappas Chesterfieldfåtöljer till konsthistoriastudier på anrika Yale där han spelade teater med Ron Livingston och Paul Giamatti innan han flyttade till New York och kände sig konstnärlig.

Bratt-fan.

Norton väckte den svenska stoltheten hos mig, en stolthet som jag knappt visste fanns. ” Per Albin Hansson skapade folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det” – en bortskämd Hollywoodpajas med lena händer ska inte komma här och ... Ja du förstår.

Det är som med ens familj. Den kan man bråka med och rent av avsky, internt, men gud nåde den utböling som säger ett ont ord om min bror – dåru.

”Uppdrag granskning” ses uppenbarligen som en utböling av svenska folket.

SVT-programmets granskning av Ikea var tunn och indignerad men högst relevant. Att miljarder vinstkronor inte har beskattats i Sverige är en historia som bör berättas.

– Han är ju sjuk i huvudet den här mannen, ylade Ingvar Kamprad när reportern Magnus Svenungsson kapade honom efter en Ikea-julfest eftersom han vägrat låta sig intervjuas.

Tittarnas sympatier gick till – Kamprad.

– Jag är snart 85 år gammal, hade haft en lång dag och var mycket trött, förklarade Kamprad i ett pressmeddelande efteråt, och plötsligt hade alla glömt familjens 100 miljarder kronor i skatteparadiset Lichtenstein.

Vem sympatiserar inte med en skröplig gammal man, låt vara att han är frisk och stark nog att leda ett världsimperium?

Kamprad är en medborgare höjd över all misstanke, eller så tycker även svenska folket att skatt bör undvikas, eller så förlåts han för allt – även gammal fascism – eftersom han ”gjort så mycket för Sverige”.

Det är både vackert och sjukt. Ikea är en sekt, en religion, en kyrka. En helig institution. Ingen jävla journalist eller förbannad filmstjärna ska mucka med vårt Ikea! Ingen annan heller. Ingen utifrån.

Men visa mig en enda person som inte svär och förbannar Ikea när hyllsystemet Ivar ska skruvas ihop.