Jag älskar när det blir ståpäls

helskärm

Jag är en så kallad sucker för rysningar. Jag älskar att få dem. Jag är alldeles tydligt inte ensam om saken – ingen företeelse eller känsla har blivit så synonimiserat i landet. Beroende på var vi är i Sverige kallar vi det frysloppor, gåshud, ståpäls och tuppaskinn. Men det betyder samma sak – huden knottrar sig. Det känns som att något försiktigt kryper fram innanför ens skinn.

Jag älskar att känna hur knottrorna drar in över min kropp. Ibland lägger de sig till rätta på armen och nöjer sig därmed. Andra gånger börjar de vid ryggslutet nästan nere vid stjärten och vandrar ända upp mot nacken och kryper upp mot skallbasen.

Det kan hända att jag får rysningar av obehagliga saker. Som när det andra planet flög in i World Trade Center. Men oftast är de sprungna ur det djupaste välbehag. Stora händelser. Övermäktiga saker. De här rysningarna är fascinerande därför att vi inte kan bestämma över dem. De kommer när de kommer, övermannar oss när vi minst anar det.

Ravellis räddning mot Rumänien i fotbolls-VM 1994, När Russell Crowe i ”Gladiator” tar av sig masken och säger ”I am Maximus Decimus Meriduis, commander of the armies of the north, loyal servant to the true emperor Marcuc Arelius”, när en lång rad militärer skjuter salut samtidigt, När Céline Dion höjer ännu en gång i ”Oh holy night”, när lillkillen gör ”tranan” i slutet av ”Karate Kid”, när Obama ropar YES WE CAN, Paul Potts sång på den tiden han hade dåliga tänder och var nervös, alla historier där delfiner har räddat människor, Youtubefilmen om engelsmännen som uppfostrade ett lejon som de sedan släppte ut i Afrika och återförenades med efter många många år och lejonet kände igen dem och blev så glad och kramig, stående ovationer överlag men i synnerhet när en mycket gammal människa, en legendar, ska avtackas, när Whitney Houston sjöng ”One moment in time” till soldaterna i Irak, scener i filmer när de springer på flygplatser för att hinna ikapp sina älskade – och lyckas i sista sekund, när Muhammad Ali tände OS-­elden, när Patrik Sjöberg tog 2.42 på Stockholm Stadion, när George Michael sjunger ”Don’t let the sun go down” och Elton John plötsligt kommer in på scenen, mitt sommarprat, synen av den där studenten som trotsar krigstanksen på Himmelska fridens torg, amerikanen i ”Vem vill bli miljonär” som har en fråga kvar innan han blir miljonär och ber att få ringa sin pappa som sista livlina bara för att kunna berätta för honom: ”I just wanted to tell you that I have won 1 million dollars” och sedan säger rätt svar, sista avsnittet av ”Spin City”, när parkinsonsjuka Michael J Fox gör entré, när Kennedy säger ”Ich bin ein berliner” inför berlinarna på 60-talet, första gången man såg en publik göra ”vågen” under fotbolls-VM i Mexiko 1986, den ryska nationalsången i alla tappningar så länge det är ryssar som framför den, tysta minuter när det verkligen är sådär smärtsamt tyst, när eleverna i ”Döda poeters sällskap” ställer sig på skolbänkarna och säger ”oh captain, my captain” till Robin Williams, när man tittar för länge upp i rymden en stjärnklar natt och förstår hur liten man är, slut­scenen i ”En officer och en gentleman” när Richard Gere lyfter upp tjejen i fabriken och bär ut henne till tonerna av ”Up where we belong”, ensamma säckpipeblåsare som står på ett berg eller liknande, ljudet av en domares visselpipa som blåser igång en väldigt viktig fotbollsmatch, synen av äldre människor som gråter av lycka.

Gåshuden. Ståpälsen. De där korta ögonblicken av absolut välbehag, det är de som gör det här livet värt att leva.

Det där med mitt sommarprat var ett skämt. Ok?