Blir sorgsen som en countryballad
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden.
Som jag älskar Dolly Partons genialitet.
Och nu gör hon en cover på en av mäster Dylans mest berömda sånger.
Jag är besviken.
Dolly Partons cover av Bob Dylans ”Don’t think twice” på nya ”Blue smoke” summerar allt som varit snett de senaste ... tja 12 åren.
Jag träffade Dolly Parton för 12 år sedan, i New York. Det var makalöst stort. Jag kan inte minnas att jag träffat en större idol eller kulturperson och då minns jag ändå möten med både Jay-Z och Meryl Streep.
Jag höll på att smälla av. Countrygeniet Dolly Parton är en av tidernas största popartister, ett Polarpris är självklart vikt åt henne när den första generationens rockartister fått sitt innan de dött.
(Hon var smart, rolig, trevlig och salt. Hon var allt man tror att Dolly ska vara.)
Då, 2002, hade Parton gjort ”Halos & horns”, det sista albumet i en trilogi med makalös ”mountain music”, musik som hyllade hennes bergsrötter i Tennessee. Fiol, banjo, munspel, autoharpa och stålgitarr, ofta i en halsbrytande bluegrass- och folkmusikfart men lika ofta stillsamt och besjälat.
Sedan dess har Dolly gjort mig besviken.
Förlåt Dolly, men det finns inget att sätt att säga det på. Dålig är du aldrig, du är alltid bra, din lägstanivå är enormt hög. Men det verkar som att du inte riktigt bryr dig längre. Jag har hört allt förr.
Men att Dolly gör en Bob-cover är ovanligt. Försöket med überklassikern ”Blowing in the wind” på coveralbumet ”Those were the days” 2005 slutade med att Bob som enda originalartist inte ville vara med.
Så när jag såg orden ”Don’t think twice” på ”Blue smokes” spellista svindlade det. Jag väntade med att spela just den låten. Det var för stort för att bara damma på. Jag gick och köpte en flaska årgångschampagne, hällde upp i ett Marie Antoinette-glas och - väntade.
För detta måste ju vara magiskt. Har den stora Dolly Parton modet att ge sig på en av de största, mest sönderspelade och mest komplexa sångerna om att göra slut - lika bitter som godmodig, lika glad som förbannad - skriven av världens främste poppoet så måste den stora Dolly Parton ha tänkt till rejält. Hon måste ha en plan. Hon måste ha en egen, unik idé om sången.
Så. Skål.
Play.
What?
Det här var - ingenting. Originaltrogen, käck, intetsägande, duktig.
Bra. Bra är allt Dolly Parton är numera. Det är för lite för någon som är bäst.
Dolly gör även en cover av Bon Jovis ”Lay your hands on me”.
Jag är sorgsen som en countryballad. Jag sökte en frukt men fann en blomma. Jag sökte ett hav och fann en källa. Jag sökte en själ och fann en Nashvillemaskin. Jag är besviken.
Fråga Fredrik
Var ska du åka på semester?
SVAR: Håkan Hellström på Ullevi, Göteborg, den 7 juni. Om Håkan skickar en vip-biljett.
Veckans ...
BABE. Ola Salo. ”I got you”, årets pridefestivallåt gjord ihop med Andreas Kleerup, får mig att bli sugen på att komma ut som den björn jag är.
SALTIS. Karin Adelsköld. Rolig som fan, just nu i Twitter-beef med kollegan Mårten Andersson som sagt något om att kvinnliga komiker inte säljer biljetter, vilket är sant. Vi är alla barn av patriarkatet.
HYRFILM. ”Philomena”. Stephen Frears berättar en historia med helt osannolika vändningar otroligt rappt, hade filmen inte byggt på verkliga händelser hade man inte trott på den. Steve Coogan är lysande som den cyniske storstadsjournalisten som hjälper en enkel tant, lika lysande spelad av Judi Dench, att spåra hennes bortadopterade barn.
SORG. Malik Bendjelloul. Enorm sorg. Ett bildgeni som hade kunnat förstumma världen i årtionden framåt. I stället kom depression och död.
BOK. ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”, Jan Gradvall. För den som missat Sveriges mest betydande popskribent, här finns hans bästa texter från 1993 till nu - 636 sidor.
ALBUM. ”A tribute to Bob Dylan in the 80s: Volume one”. Built to Spill gör ”Jokerman”, Ivan & Alyosha gör ”You changed my life”, Glen Hansard gör ”Pressing on”, Reggie Watts gör ”Brownsville girl” (halvdant som reggae). Känner inte igen hälften av artisterna men mästarens gravt underskattade 80-tal är väl värt uppmärksamheten. En ovanligt bra tributeplatta. Dolly Parton borde spela in dessa låtar, som inte bär på samma historiska tyngd som ”Don’t think twice” från 1963 (se krönika intill).
ALBUM. ”Sheezus”, Lily Allen. Skönt att hon kommit tillbaks, allt är sig likt och lika lysande. Briljant. Vardagen skildrar ingen fyndigare.