Briljant kupp av Schyman

Karolina Fjellborg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-09

En flåsande juryordförande, en tröttsam medelålders amatörclown – och en mix av stolpskott och naturbegåvningar på dansgolvet.

Allt är som vanligt i ”Let’s dance”.

Förutom närvaron av en initiativrik feminist.

Så vitt jag kan se är det bara en enda sak som skiljer den här omgången av ”Let’s dance” från de tidigare.

Och det är det mediala geniet Gudrun Schymans deltagande.

För oavsett var man står politiskt – eller, för den delen, i könsmaktsordningen – är det svårt att förneka att den kvinnan kan det där med att röra om i grytan. Och att hennes deltagande i ”Let’s dance” är det enda någonsin som faktiskt har känts lite laddat.

Det är laddat dels för att hon är politiker förstås – men också för att hon är en sådan mästerlig provokatör att hon förmodligen skulle kunna skapa rubriker i sömnen.

Ta hennes tilltag med att regissera om gårdagens inledningsdans på grund av att den var ”för könsrollstraditionell”... En fullkomligt briljant pr-kupp, vare sig hon själv egentligen tog den på allvar eller inte.

Kanske är Schymans deltagande rentav så laddat, och hennes attityd så radikal, att hon – precis som med Feministiskt initiativ – skrämmer iväg den röstande allmänheten. Men jag hoppas att hon får stanna ett tag.

För ”Let’s dance” är roligare med en katt bland hermelinerna.

Annars var det på ”Let’s dance”-fronten intet nytt i går (förutom Tony Irvings tveksamma ansiktsbehåring).

Programledarna gled in i sina vanliga, kompetent skojfriska, roller – där David Hellenius är esset, medan Jessica Almenäs gör så gott hon kan med en ganska otacksam andrafiolsposition. Daniel da Silva hade lyckats knipa den snygga blondinen som partner ännu en gång. Tony Irving fick kåtslag bakom jury­båset, delade ut ett dubbeltydigt SEX till Mattias Andréasson, och satte standarden för de pök- och rumpskämt som lär prägla ännu en säsong.

Och så hade en rotund man i sina bästa år tagit på sig den förväntade, uttjatade roll som lustigkurre som inte har varit rolig sedan den blev en medveten strategi.

Det gamla vanliga, alltså.