Jag led av svår Nashvillestress
Jag lutar mig tillbaka i tv-soffan, sluter ögonen och kör en bil på vägen från Memphis genom ett fuktigt, varmt, prunkande Tennessee och snart är vi framme i Nashville, vi parkerar, de säljer boots i baren, det är ljuvligt.
Jag tänker sig att allting förändras, att vyer, gator, hus, stämningar, miljö blir annorlunda men det är som med New York – varje gång jag kommer tillbaka är The Big Apple likadant som första gången, det är bara fler Starbucks och färre skivaffärer.
Times passes slowly, att folk numer har små datorer i händerna betyder inte ett skit för asfalten. Bob Dylan ser nog ungefär samma stad i dag som han gjorde när han kom dit 1961.
Jag tänker på New Yorks själ och USA för jag tittar på hyllade tv-serien ”Nashville” och slås av att det var länge sedan jag var i Nashville, det måste ha varit 1997 och…Varför har jag inte kommit tillbaka till Nashville? Herregud det är 15 år sedan.
Soulstaden Memphis, som bara ligger tre, fyra timmar västerut har sett mitt feta arsle många gånger sedan dess.
Men det är just de där tre, fyra timmarna österut om man börjat i New Orleans och åkt sex timmar upp till Memphis som är avgörande. Man har sällan vägarna förbi Nashville om man inte ska neråt Atlanta i Georgia, och det ska man sällan, och ska man köra till New York är det för tidigt att stanna efter bara tre, fyra timmar för då bränns inte milen och resan blir förlängd med ett dygn.
Men jag och Peaches Bjurman stannade en het sommardag 1997. Efter att ha parkerat bilen och checkat in på hotellet gick vi förstås till den löddrande huvudgatan Broadway och i första lilla bar såldes cowboyboots och hattar, vi hade aldrig sett något liknande och vi hade ändå sett en del och det var väldigt coolt men egentligen självklart – vi var ju i Nashville, country music city.
Sedan blev det kväll på Broadway-syltorna och där var det mer live-honky tonk och Hank Williams-covers än det är funk och Dr John på Bourbon Street i New Orleans eller Johnny Cash på Beale Street i Memphis.
Redan då sa man att countrymusiken hade blivit smetig, förstörd och kommersialiserad och att det riktiga Nashville höll på att dö och det lät ju oroväckande, så varför har jag inte åkt tillbaka innan begravningen? Jag har ibland haft svårartad Nashville-stress.
TV3-serien ”Nashville”, vars tredje avsnitt sänds klockan 20.00 i kväll, handlar om det gamla och det nya. Den åldrande countrystjärnan Rayna James (Connie Britton) står för det gedigna, hederliga, duktiga, och det unga stjärnskottet Juliette Barnes (Hayden Panettiere) får representera det plastiga, falsksjungande men säljande sexiga.
Kriget mellan dem blir en bra dramaserie om musikbranschen med rejäla såpoperainslag, men allra mest blir jag lugn av själva bakgrunden. Nashville är det Nashville jag minns. Det är både George Jones och lysande popcountry i luften, de är en del av samma blodomlopp och själ. Ingenting har förändrats, det är ingen brådska tillbaks till Nashville, det är ingen brådska tillbaks till någonting.
Fråga Fredrik
Hej där. ”Tv-domarna” var riktigt bra, existentiellt mitt i allt. Men det var väldigt stark tonvikt på svenska, breda program. Ska ni inte snacka om ”Sons of anarchy”?
/Petra
Svar: Det kommer vi nog, men såhär års är det så mycket intressant nytt som börjar på Sveriges stora kanaler. Då talar vi om det. Nästa program kommer på aftonbladet.se på onsdag, missa icke!
Veckans
BABE. Håkan Hellström. Göteborgs finaste släpper nya albumet ”Det kommer aldrig va över för mig” den 17 april. Vårlängtan och kärlek, det är vad jag känner, här i skitjanuari.
BIO. ”Lincoln” av Steven Spielberg. Daniel Day-Lewis, herregud, vilken skådis! Han gör väldigt få roller, bara i bra filmer och han är alltid totalt suverän. Här som den anekdotfyllda realpolitikern Abramhan Lincoln i ett drama om politik och lagstiftingen mot slaveri i 1800-talets Washington. Suverän. Filmen också, om man gillar mycket smart prat. Men ”Du gör mig galen” borde vinna Oscar för bästa film.
GENI. Lena Dunham. Skriver manus, regisserar och spelar huvudrollen i ”Girls”, vars andra säsong just börjat på C More Series och vars förstasäsong börjar på SVT den 12 februari. Ett indie-”Seinfeld”, eller snarare ett ”Sex and the city” på 10-talet i Brooklyn med ont om pengar på fickan. Briljant komedi med lätta ångeststänk. Briljant, sa jag.
LÅT. ”Skända flaggan” med Mattias Alkbergs Begravning. ”De skriver kuken på svenska flaggan, och något annat kul på alla andra flaggor – de vägrar vara med”.
TV-DRAMA. Robert Gustafsson. När han plötsligt slöt sig totalt i ”Stjärnorna på slottet”, när Claes Malmberg hade frågat om han har några vänner, och svaret var nej. Gustafsson bara slöt sig och talade stelt. Som en politiker. Hjärtskärande.
SKÅDIS. Marie Göranzon i ”Allt faller”, TV4, vilken mäktig tolkning av skojig roll. Men mer förvånande är förstås att Jonas Gardell visat sig vara en excellent skådespelare. Är det något den snubben inte kan? Förutom att dricka Loka?