Ska ”Game of thrones” överraska måste hon dö
Markus Larsson: ”Har ”Game of Thrones” några överaskningar kvar?”
Svenska folket: Hen vill vi se på tronen
Nu börjar drottningarnas krig.
Cersei Lannister eller Daenerys Targaryen?
Om en av dem ska dö i höst hoppas jag på den senare.
Kom igen, det vore rätt kul.
I natt har den sjunde säsongen ”Game of thrones” premiär. Om du inte redan vet det – herregud, ring 112.
Och vad skulle vara bättre för en serie som går ut på att chocka tittarna och som vägrat att följa alla sedvanliga dramaturgiska regler än att fimpa sin största hjältinna?
Det vore som om Luke Skywalker hade fått ett rött lasersvärd genom hjärtat redan i ”Rymdimperiet slår tillbaka”.
Fullständigt otänkbart, eller?
Men har ”Game of thrones” några stora överraskningar kvar?
Finns det något som kan orsaka samma ”Vad fan håller de på med?”-känsla som halshuggningen i avsnittet ”Baelor”, ”Det röda bröllopet” eller den hemska förklaringen bakom ordet ”Hodor”?
Upphetsningen efter att serieskaparna DB Weiss och Daniel Benioff meddelande att ”Game of thrones” bara har tretton avsnitt kvar påminner om när ”Sopranos” och ”Breaking bad” närmade sig slutet.
En gigantisk serie väcker gigantiska spekulationer. Katt och råtta-leken mellan manusförfattarna och publiken är fascinerande. Vem överlistar vem? Och hur?
När skådespelaren Ian McShane, som har en liten biroll i sjätte säsongen, väckte fansens ilska efter att ha råkat avslöja handlingen i förväg uppmanade han dem att skaffa sig ett liv:
”Det är bara bröst och drakar.”
McShane har egentligen helt rätt.
”Game of thrones" kunde ha blivit en outhärdlig serie, ett mansgrisigt och ruskigt pekoral med flätade skägg.
Berättelsen har med all rätt kritiserats för sitt utstuderade sexuella våld mot kvinnor. När Jaime Lannister våldtar sin syster vid deras sons lik är kanske det värsta, men långt ifrån enda, lågvattenmärket.
Samtidigt har den viktigaste och tydligaste storybågen alltid varit att kvinnorna sakta växer i styrka, status och betydelse. Symbolen för seriens själ och utveckling är Daenerys Targaryen. Hon säljs som slav men återvänder till sitt hemland som drottning beväpnad med tre kärnvapen, förlåt, drakar.
Men redan i första avsnittet blir frågan om vem som är Jon Snows mamma ett av seriens viktigaste mysterier. Sansa Stark överlever den ena manliga psykopaten efter den andra. Hon går inte sönder utan förvandlas till självständig maktspelare. Hennes syster Arya Stark utbildar sig till skoningslös lönnmördare som bokstavligt talat gräddar sina offer i ugnen.
Vildningen Ygritte ifrågasätter Jon Snows löjliga och plikttrogna livsval och inspirerar honom indirekt att sluta fred med sina fiender för att rädda sina landsmän och vapenbröder. Det är Lyanna Mormont, spelad av fyndet Bella Ramsey, som senare bidrar till att Jon Snow får sin kungatitel. Senioren Olenna Tyrell har, precis som Maggie Smiths Violet Crawley i ”Downton abbey”, de roligaste och giftigaste replikerna av alla.
Och i avsnittet ”The winds of winter” spränger Cersei Lannister alla sina fiender i luften i ett brutalt drag som påminner om när Michael Corleone tar makten under dopscenen i ”Gudfadern”.
I ”Game of thrones” får också missanpassande individer som brukar duka under i ett patriarkalt samhälle där den starkes rätt råder en andra chans.
Sadister får ansiktet uppätet av sina egna hundar. Krymplingarna, bokmalarna, töntarna och oäktingarna är däremot kvar.
Serien har ett modernt hjärta som slår i takt med 2017. Det har bara varit svårt att höra och se det ibland.
Det kommer någonting annat än ”Game of thrones” i framtiden, det gör det alltid, men aldrig något liknande.
Därför ställer vissa av oss alarmet på 03.00 i natt.
Valar morghulis.