Hur kan ett spöke älskar Carpenters?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det mest överraskande med ”Ghost rider” är inte att hans huvud och händer då och då brinner.
Inte att han slåss med läskiga typer som består av jord eller vind. Inte att han kör motorcykel genom Australien så att gatorna glöder.
Nej, det mest överraskande är att han älskar Carpenters. Carpenters!
Varje gång den våghalsige mc-föraren ska koppla av lyssnar han på de oändligt insmickrande balladerna med 1970-talsstjärnan Karen Carpenter.
Musik som är så avkopplande att den till och med lugnar en som sålt sin själ till djävulen.
Sånger med humor förekommer också i ”Music and lyrics” där Hugh Grant spelar före detta popstjärna. Adam Schlesinger, som skrev trovärdig 1960-talspop i ”That thing you do”, har lyckats ge Grants rollfigur sånger som låter otäckt lika Wham!
På cd är det bara Grants svajiga sång som spräcker illusionen.
Nästa vecka kommer ”La vie en rose”, om en av förra århundradets största. Men då är det Edith Piafs riktiga röst som hörs. Bäst så.
”Ghost rider” är rätt fånig serietidningsaction, men med glimten i ögat.
Och Carpenters sånger är kanske inte så harmoniska som de låter.
Sångerskan led av anorexia och dog i en hjärtattack när hon var 32 år.