Kampen mellan rätt och fel skapar bästa soulen
Läs Håkan Steens krönika
Det sägs att djävulen har den bästa musiken.
Men Gud har i alla fall Aaron Neville.
Det är inte fy skam det heller.
Keith Richards hävdar visserligen i sin nya självbiografi att soul- och r’n’b-giganter som Al Green, Little Richard och Solomon Burke främst lät sig prästvigas för pengarna, för att predika tydligen är skattefritt.
Och visst, den allra bästa soulmusiken kommer ofta från artister som kämpar på gränsen mellan renhet och synd, de där som vet vad de borde göra men gör något annat ändå, för att de inte kan stå emot livets alla frestelser.
Men inget tvivel råder om att amerikansk populärmusik har väldigt mycket att tacka kyrkan för.
Det är i kyrkokören många av de största soulsångarna har fostrats. Så sker fortfarande.
En söndag i San Francisco för några år sedan gick vi på en gudstjänst i en liten baptistkyrka i stadsdelen Tenderloin, för vi hade hört ryktas om en fantastisk gospelkör.
Och jo. Det var några galaxer från Kjell Lönnå.
Framför allt minns jag en tjej som klev fram ur kören och sjöng några solonummer. Vore hon född i Sverige hade hon kunnat vara där uppe med Titiyo och Lisa Nilsson men här var hon bara en i kören i en liten kalifornisk församling.
Det är i sådana lägen man inser hur mycket som krävs av soulartister i USA. Den som vill lyckas måste ha en helt unik röst.
Vilket leder mig till Aaron Neville, mannen vars vibrato gav odödlig färg till Neville Brothers ”Yellow moon” och hans egna ”Tell it like it is” och ”Feels like rain”.
Varje gång jag spelar skivor ute spelar jag hans 70-talssingel ”Hercules” och det kommer alltid fram någon och frågar vad det är.
Aaron Neville vet en hel del om den där inre kampen mellan rätt och fel. Det räcker att se en bild på honom för att förstå det.
Nu har han spelat in ett gospelalbum. Och, inte nog med det, han har gjort det med Joe Henry, producenten som för åtta år sedan blåste nytt liv i Solomon Burkes karriär med den fantastiska ”Don’t give up on me”, och pianisten Allen Toussaint, som skrev ”Hercules” och massor av andra New Orleans-klassiker.
Så häng inte upp er på att ”I know I’ve been changed”, som skivan heter, är full av spirituals och traditionella hymner. Sättet Neville sjunger dem på, och det kärvt organiska sound som Henry och Toussaint lockar fram, gör skivan till storartad lyssning.
Och för Aaron Neville, 69, är den onekligen ett värdigt sätt att fira sitt 50-årsjubleum som artist på.