Attackerad – av alla viktigpettrar
Läs Fredrik Virtanens krönika
Lite för medial, lite för käck, lite för snygg, lite för glidig, lite för ung, lite för populär.
Thomas Bodström är en öppen dörr som bara måste sparkas in.
Trots att hans nya bok är bra.
”Nu tror ni att jag citerar en skoluppsats. Ni har fel. Det är inte Thomas, 12, som står bakom denna ideologikritik, utan Thomas, 49.”
Så inledde Malin Ullgren sin recension i Dagens Nyheter. Tjoflöjt så fyndigt, vi slår oss för knäna! Eller ... är det kanske ovärdigt att tala om en före detta justitieminister och samhällstjänare på det viset?
Jag tycker det. Kalla mig mesig.
Slutet på recensionen:
”Tomas (sic) Bodström har som sagt haft många titlar genom åren, men det finns fortfarande inga skäl att kalla honom stilist.”
Hoho, där satt den! Applåder och visslingar från läktaren.
Liknande lustmord har setts överallt den senaste veckan när hans andra självbiografi ”Inifrån – makten, myglet, politiken” lanserats. Bodström har blivit ett populärkulturellt fenomen som alla vill kalasa på. Det är extra otrevligt just nu när alla viktigpettrar samsats om att hoppa på honom men mobbningen är inte ny. Jan Guillou och Leif GW Persson har hackat i evigheter. (GW, enligt självbiografin, för att justitieminister Bodström inte ville äta lunch med honom och diskutera nya uppdrag.)
Hånen drabbar nu givetvis ingen utsatt person, tvärtom – det är just det som gör Bodström till ett så perfekt offer – och det finns sakpolitiska skäl att argumentera, men tonen. Vad är det för jävla ton? Numer är även Sveriges näst finaste morgontidning, DN, bara snäppet elegantare än internetpöbeln.
Bodström är ju ändå bara en blond broiler, en ”medioker deckarförfattare” enligt S-ledaren Håkan Juholt, som därmed sällade sig till lågheten i ett sensationellt ickestatsmannamässigt uttalande. En ministerunge som vuxit upp med silversked, spelat Allsvensk fotboll och är ”ett bevis på att postpolitiken – den politik som hellre pratar om politik än är politisk – tagit sig hela vägen in i regeringen” (Martin Aagård i Aftonbladet – som om inte Olof Palme också älskade politiken för politikens egen skull).
Bodström är perfekt att hacka på. Helt ofarlig. Han tål kritik, han är framgångsrik och – kanske värst av allt – populär hos folket. Jante får spader, skicka första bästa torped på tönten!
Så sänker man nivån till bloggarens och twittrarens.
Det är en trist utveckling. Samhället är sitt språk. Att håna, förtala och förlöjliga människor gör vi inte öga mot öga. Det borde inte ske i skrift, på avstånd, heller. Det är fegt, lågt och rått. Tråkig ton ger tråkig stämning.
Men sjukast av allt, och förstås avslöjande för hur trender mer än innehåll styr kommunikationssamhället, är att Bodström hånas trots att hans bok är bra. Det är den nämligen. Lättläst, informativ, underhållande och ibland rörande.
Det noterade mästarförfattaren P O Enquist i sin recension i Expressen. Enquist är en man som fortfarande talar med värdighet, som inte skäller med hundarna, som recenserar en bok och inte en persona. Ett föredöme i en offentlig värld som reducerats till knockar på 140 bokstäver.