Kändismyset bör ta en paus i rutan
Mia Skäringer är en skön värdinna när TV4 satsar på ännu ett kändisar-äter-middag-och-umgås-så-där-härligt-och-ärligt-som-bara-kända-människor-kan-program.
Men jag frågar mig ändå om det inte börjar lukta lite bränt av genren.
Vi har sett dem umgås, äta långa middagar, göra bekännelser, mysa, utbyta klokskaper, beundra varandras livsverk, kanske fälla en tår, och i största allmänhet öppna sig för varandra (och oss tittare) i ganska många olika program nu.
Kändisarna alltså.
”Stjärnorna på slottet” startade någonting, liksom tryckte på rätt knappar, under den där första sensationella säsongen. Och på senare år har genren tagit allt större plats i tv-tablåerna.
Tänk till exempel ”Moraeus med mera”, ”Sommarpratarna”, ”Mauro & Pluras kök”/”Pluras kök”, och regerande tungvikaren ”Så mycket bättre”.
Ibland ligger tonvikten på musik. Ibland på matlagning. Ibland på det goda samtalet.
Ibland finns det en värd. Ibland är alla gäster.
Men summan är konstant; kända människor umgås, berättar öppenhjärtigt om sina liv, och frågar ut varandra utan inblandning av den klassiska programledaren/intervjuaren.
Det är bra program, i en stark genre. Som dock börjar närma sig överhettning.
Och till veckan kommer ännu en variant, då det är premiär i TV4 för ”Mia på Grötö”.
En programserie där Mia Skäringer bjuder in kända personer till ett sommarhus i Göteborgs skärgård – för att äta, prata och pyssla med lite lämpliga aktiviteter i pittoresk sommarmiljö.
Tre personer gästar åt gången, och innan de alla förstås samlas kring ett middagsbord, tar Mia dem åt sidan en och en för att så att säga prata lite allvar.
Det blir en ganska fin blandning av humor och allvar i händerna på den rustikt charmiga Skäringer, som många säkert kommer att gilla.
Även om det också finns något lite tvunget över upplägget. Som om gästerna anländer till ön med uppdraget att i tur och ordning prata om någonting jobbigt.
Och det får mig att tänka att det kanske är dags att låta den här typen av program ligga på is ett tag.
Innan vi har blivit så proppmätta på att höra kända människor öppna sina hjärtan över en bit mat, att vi helt tappar aptiten på en genre som förtjänar ett bättre öde än att brännas av fort som fan i båda ändarna samtidigt.