Paddy låter lika ljus och frisk som 1988
Hey Manhattan, doobie doo.
Jag är tillbaka. Prefab Sprout är tillbaka.
Rörd blir jag. Kär är jag.
”Guess what? Summer’s arrived. I feel the world’s on my side. The Brooklyn Bridge stretches below me. A billion souls, all dying to know me”.
Det var då.
Det är samma än.
I dag är Prefab Sprout-geniet Paddy McAloons röst lika ljus och frisk som 1988, hans musik är ett pärlband av pop som rullar uppe bland skyskraporna på Manhattan. Han låter så ... fresh.
Fresh.
Frisk. Som en yngling.
Paddy svävar mellan Empire State Building och Chrysler Building och ner till Les Halles på Park avenue och därefter till Times Square och sedan vidare ända ner till Frihetsgudinnan och därpå tar han en gul taxi tillbaks, fråga mig inte varför, till Upper East Side en regnblank natt där ljusen aldrig slocknar i staden som välkänt aldrig sover.
Egentligen är han inte här med mig i New York, den 55-årige McAloon är i samma håla där han föddes, i Durham på den engelska landsbygden, långt från dessa neonljus och alla träliga Starbucks.
Paddy har i många år haft svårartad tinnitus och helskägg. Nya ”Crimson/red” gjorde han för att han var skyldig skivbolaget ett album.
Det hindrade inte honom från att excellera.
Paddy är briljans.
Albumet är en direkt inställsamt påträngande doft av New York. Inte falafelvagnarna, soporna eller sältan från Atlanten utan den här krispiga, klara doften av lyx och romantik som gjort den här staden så älskad.
Prefab Sprout har alltid låtit Manhattan. Inte bara klassiska ”Hey Manhattan” från 1988 där Paddy passerar hotell Carlyle där John F Kennedy bodde och febrar över att Frank Sinatra gått på samma gator. Samma gator!
”Hey Manhattan! Here I am, call me star-struck Uncle Sam.
Strolling Fifth Avenue, just to think Sinatra’s been here too”.
Och stråkarna!
Stråkarna är all glitz och all glamour. Och det subtila blåset. Det är lika mycket New York City som Alicia Keys (och i versionen med Jay-Z) mäktiga hyllning ”Empire state of mind”.
På ”Crimson/red” sjunger inte Paddy om New York, men det låter New York. Sirener tjuter redan i det mästerliga inledningsspåret ”The best jewel thief in the world”, som tammefan kan vara den allra finaste poppärla Prefab Sprout gjort.
Det säger inte lite. En gång var de kungar i en viss finsmakarvärld, en stund var de rent av stora bland de många. Sedan kom tinnitus.
Jag går här nu, stjärnögd igen på gatorna som var mitt hem i närmare tre år. Alldeles nyss gick jag på 4th street, samma gata som Bob Dylan gått på, och egentligen behövs inte Prefab Sprout i lurarna för att förhöja romantiken, men det skadar inte, det skadar verkligen inte. Det blir nästan för mycket, men bara nästan, det svindlar.
Det kommer att gå över. Den här känslan går över efter ett par dagar, då känns Manhattan som ett stort shopping mall. Men då har jag kvar Paddy McAaloons romantisism.
Hey Manhattan, doobie doo.
Doobie doo.
Fråga Fredrik
Hej Fredrik! Men vad är nu detta? Alla dessa tv-serier och du nämner inte ens Jane Campions fantastiska ”Top of the lake”? Om du inte sett den än är det illa, men inte för sent. Har du sett den men inte tycker den förtjänar ett omnämnande gör du mig ledsen.
Svar: Jag har missat den. Ska åtgärda det. Men det är ju det dumma med SVT - deras inköpta serier finns inte länge på SVT Play. Så jag får vänta på Blue ray. Fast jag inte har någon spelare.
Veckans ...
VECKANS BABE. Fredrik Wikingsson, kär gammal vän som firade 40-årsdag här i det stora fina äpplet New York i lördags.
TV-COMEBACK. ”South Park”, Comedy central. Äntligen! Premiären om NSA:s avlyssning av medborgarna var satir på hög gammal fin nivå. ”Let the government in to your heart!” Staten är den nya religionen och vi måste lita på den, var det ironiska (?) budskapet. Dessutom uppfann Alec Balwdin det nya Twitter - Shitter - där alla våra tankar skickas rätt ut på nätet. Magiskt.
FOLKROCK-ALBUM. ”Israel Nash’s rain plans”, Israel Nash Gripka. Kanske inte i klass med ”Barn doors and concrete floors”, men å andra sidan: Vad är i klass med den?
TV. ”von Svenssons kläder”, SVT, onsdagar kl 21.30. Karin Winther och Niklas ”Skavlan-reportern” Källner underhåller och utbildar om varför vi klär oss som vi gör. Formen kunde vara starkare men innehållet räcker långt.
POP-ALBUM. ”Days are gone”, Haim. Fleetwood Mac lever! I indieversion.
SVENSK-POP. ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Veronica Maggio. Detta snille.
UTSIKT. 48:e våningen här hos Bjurman erbjuder en pretty pretty good view. Just nu, 22.50 svensk tid, är toppen på Empire State Building täckt i dimma.
Följ Fredrik Virtanen på Twitter! Twitter.com/fvirtanen