Teater på Begravningen. Peter Stormare föll gråtande ner vid Ingmar Bergmans kista, medan Börje Ahlstedt valde en subtilare gestaltning av sin sorg. Även en begravning är ett tillfälle (för oss alla) att spela teater, menar Virtanen. Foto: Torbjörn Andersson, Martin Von Krogh
Börje Ahlstedt vågar erkänna:
Att allt är en roll, att allt är en scen.
Medan vi andra låtsas vara exakt så där coola som vi är på Facebook.
”Från min loge på Dramaten” av den store skådespelaren Börje Ahlstedt, 71, är en kanonbok för alla med minsta intresse för teater.
Ett lika fjäderlätt som magnifikt kapitel handlar om demonregissören Ingmar Bergmans begravning i Fårö kyrka en sommardag 2007. Mängder av berömda skådespelare är där. Bibi Andersson, Liv Ullmann, Erland Josephson, Harriet Andersson, Lena Endre bland andra.
Och så Peter Stormare.
Börje Ahlstedt är irriterad på Stormare, som han menar spelar över.
”Peter Stormare föll gråtande på knä vid kistan”, skriver Ahlstedt och medförfattaren Lena Katarina Swanberg.
”Jag är skådespelare. Därför såg jag medvetenheten i varje enskild gest som Stormare gjorde … Själv hade jag inför mitt ögonblick vid Bergmans kista lika medvetet valt att gå åt rakt motsatt håll. Skalat tills nästan ingenting återstod. Se gärna mitt val som en protest mot skådespelare som Stormare. Posörerna. Jag lyfte armen, handen, rosen i en enda flytande rörelse, släppte och gick.”
Notera alltså: Det är inte ATT Stormare spelar teater vid en begravning som irriterar Ahlstedt, det är HUR han gör det.
Ahlstedt medger utan omsvep att han är likadan, han valde bara ett annat spelsätt.
”En skådespelare väljer alltid sina uttryck och kyrkogården på Fårö var definitivt en scen”, skriver aktören som om det vore världens mest självklara sanning.
Och, det är ju det ju, egentligen. Och alls inte bara för de som arbetar som skådespelare.
Jag känner till en person, tja jag känner till flera, som är helt bananas. Men det märker nästan ingen.
De flesta av oss går omkring i våra komplicerade skor och spelar, till exempel, vanliga, som Olle Ljungström sjöng. Andra spelar självsäkra. Andra spelar kanske rädda, vänliga, smarta eller framgångsrika.
Sätt på en liten man en dyr kostym och han verkar stor. Ta sedan av den och han står där helt naken.
Det mesta i livet är en charad, förstås, men just här och nu i egosamhället jobbar alla så extremt hårt på att ”vara någon” att det börjar glömmas bort.
Vi låtsas att vi är våra coola statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Sorglösa, ångestbefriade, smarta, fyllda av , god smak, fina åsikter och balla Youtubeklipp.
Väldigt få människor erkänner att livet är en ständigt pågående roll. Att vi alla är teaterapor som spelar oss vackrare än vi är.
Kanske måste man vara verkligt stor för att medge detta genanta.
