Ett frö till en opera om sexismen i branschen
Publicerad 2012-08-08
Robert Laul lyssnar på Birgitta Svendéns sommarprat
Birgitta Svendén vill göra upp med myten att operasångerskor sippar champagne dagarna i ända, hon vill berätta hur det egentligen är och att opera inte alls är svårt att ta till sig.
Den som i denna spalt ska avgöra hur hon lyckades är en 36-årig fotbollsjournalist vars enda, tidigare beröringspunkt med opera är biothrillern Black Swan. Fast den handlar inte ens om opera utan om balett, då förstår ni vilken utmaning chefen för den Kungliga Operan i Stockholm står inför om hon vill ha höga betyg.
Hon ger mig storyn om vägen från lilla byn Vuollerim vid polcirkeln till världsberömda The Metropolitan Opera, the Met kallad, på Manhattan i New York. Hon berättar om dagliga sextimmarsrepetitioner åtta veckor i sträck. Hon jämför med elitidrottarens villkor, konkurrensen, uppoffringarna, att du aldrig är bättre än ditt senaste framträdande/tävling.
Imponeras av slitet
Så långt beundrar jag resan, imponeras av slitet, förstår att det är prestationer av yppersta världsklass.
Men så finns den där barnsliga konflikten kring opera där de ointresserade har ett behov att fnysa och förlöjliga medan de frälsta känner sig tvingade att hamra in hur fantastiskt det är till en oförstående omvärld.
Alltså avslutar den före detta operasångerskan med en utläggning om hur operans beröring kan vända upp och ner på en människa inre liv.
– Den som bara vågar öppna sina öron och ögon och låta sig beröras kan få något fantastiskt tillbaka.
Gripande
Det steget vågade jag inte riktigt ta trots att Birgitta Svendén försökte med såväl Das Rheingold som Der Rosenkavalier. Det blir ett bra betyg ändå, för det här var en sommarvärd som gripande skildrade sin mammas beslut att inte vilja leva längre och hur hon lärde känna sin framlidne farfar via långa, handskrivna brev. Kanske finns där nånstans ett frö till den ännu inte skrivna opera hon själv efterlyste angående den aktuella debatten om sexism på operascenen?