Kill Bill en slaktfylld stilövning utan innehåll
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
LONDON
Huvuden huggs av. Armar och ben tjoppas bort som charkuterier.
Blodet sprutar som om folk hade duschslangar som blodkärl.
Quentin Tarantinos "Kill Bill" är en mycket, mycket våldsam film.
Sorteras vid fliken "underhållningsvåld".
"Kill Bill" är i stort sett oavbrutet våld. Enbart gjort för wow och fniss. Om ens smak för underhållning nu ligger åt asiatiskt übervåld.
Det är film om film. Om genrefilm och subgenrefilm, hyllningar till den sortens action som Quentin Tarantino själv sett mycket av. Möjligtvis för mycket.
Det finns ingen större likhet med verkligheten. "Kill Bill" är en uppenbar fantasi, dränkt i blod.
Allt handlar om hämnd. Först mejar några yrkesmördare ner ett helt bröllopssällskap. Men bruden ( Uma Thurman), som var det egentliga målet, överlever. När hon vaknar ur koma efter fyra år ger hon sig ut för att hämnas. Först avverkar hon några riktigt vidriga män på sjukhuset innan hon sätter av efter de fyra torpederna och ledaren Bill.
Det här är volym 1. Fortsättning följer i februari/mars.
"Kill Bill" gick upp samtidigt i USA och London. Når Sverige 3 december. Väl?
För tio år sedan hade svenska censuren sagt nej, men nu klipps det inte i spelfilmer. Gissar att "Kill Bill" är den ultimata utmaningen för granskarna på Statens Biografbyrå. 18-årsgräns här i England.
Är det bra då?
Tja, en skicklig stilövning. Men ingenting att bry sig om.
Filmer som mest handlar om sig själva blir i längden ointressanta. Det är bara stil och inget innehåll.
Det gäller till viss del bioaktuella "Down with love", som är en käck uppdatering av 1960-talets Doris Day-komedier. Men man struntar i hur det går för karikatyrer. Bröderna Coens "Intolerable cruelty" är också en genrehyllning med stiliga Catherine Zeta-Jones och George Clooney. Jo, visst ser det ut som en läcker Cary Grant-komedi. Men i de gamla filmerna ville man att de skulle få varandra. Här står alla vid sidan av.
För mycket distans i tidens filmfilmer.
Då är jag mer svag för Richard Curtis, vars regidebut "Love actually" fortsätter det hjärtevärmande spåret från hans manus till "Fyra bröllop och en begravning", "Notting Hill" och "Bridget Jones dagbok". Här vävs flera historier och 22 personer ihop i en mosaik av många sorters kärlek. Mycket roligt och rörande och en av vinterns stora publiksuccéer. Hellre en överdos romantik än "Kill Bills" febriga jakt på slaktkickar.
Londontips 1: På Science museum visas "Lord of the rings", en utställning med många dräkter och saker ur filmerna. Bakomfilmer och miljöer. Pågår till 11 januari.
Londontips 2: Den som vill ha en oemotståndlig dos sång och dans och hoppfull romantik väljer steppande svängande "Anything goes". Sånger av Cole Porter! Män i monokel! Handling av P G Wodehouse, 1930-talsnostalgi som Trevor Nunn gör levande.
Inget blod sprutar.