Stoppa "Fab 5"-bögarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Guuud, alltså, vilket tuuur att man inte är gay.
Man skulle framstå som en idiot.
"Fab 5"-bögeriet måste upphöra, nu.
"South Park" håller fortet som Amerikas bästa, roligaste och genialaste tv-serie.
I onsdags fick antiröklobbyn (i form av en hetsätande, rödfläskig och andfådd filmregissör Rob Reiner) på skallen för välmenande lögner om andrahandsrökning.
Och med värme minns vi avsnittet då den väldigt förlamade Christopher Reeve vägrar finna sig i sitt tragiska öde och äter bebisar i jakt på stamceller.
Och, sweet lord, när "South Park"
tar itu med Irakkrigsdebatten. Cartman reser till Thomas Jeffersons 1776 och inser att USA:s statsskick (demokrati) blev perfekt ordnat så att landet kan vara både "rock"n"roll" och "country" - alltså ger utrymme åt både intellektuella liberaler (landets kloka samveten) och handlingskraftiga republikaner (som skyddar de kloka samvetena).
De flaggviftande country-bondlurkarna och de lama rockrebellerna förbrödras till sist i sången "A little bit of country, a little bit of rock"n"roll".
Det är så vackert, det är "South Parks" kronjuvel (möjligtvis i konkurrens med Jennifer Lopez sjungande "taco taco, burrito burrito").
Nyss drog skaparna Matt Stone och Trey Parker ännu en lans för mänskligheten genom att ge "Fab 5" de varma vantarna.
De hatar förstås "Fab 5".
Jag hatar förstås "Fab 5".
Bögar hatar förstås "Fab 5".
Inte för att det är undermålig tv (vilket det är, men det är ju de flesta tv-succéer) utan för att "Fab 5" är den mest bedrövligt homofoba bajssoppa som serverats USA:s tv-medborgare.
"Fab 5" är diaboliskt utformat för att oerhört heterosexuella kärringar och gubbjävlar i alla åldrar ska tycka att är oh-så-festligt och pikant med ett gäng idiotiska, läspande arketyper av hur bögar förväntas vara - fjolliga, ytliga, glada - så att de kan känna sig så där härligt fördromsfria medan de fnissar åt fjolligheterna.
Välkommen till fördomsfesten.
I parodin blir "South Parks" kvinnor först glada när männen blir välskrubbade metrosexuella - USA:s ord för heterobög; urbana män som ägnar mycket tid vid spegeln men ej är äkta bög - fast tröttnar fort när karlarna är mer intresserade av att raka pungen, gå till frissan och shoppa än att laga hålen i gatorna.
"South Parks" ständige homo, Mr Garrison (han med Mr. Slave), blir förstås superlack när heteromännen tar hans kultur ifrån honom och försöker mörda "Fab 5". Han misslyckas, men kommer på sanningen:
"Fab 5" är inte gay, egentligen. Bögar skulle "aldrig göra så här mot sin egen sort".
Det visar sig vara sant. De är inte bögar.
De är inte ens människor.
De är - krabbfolket.
Krabbfolket, krabbfolket - smakar som krabba, pratar som folk.
Krabbfolket, krabbfolket - smakar som krabba, pratar som folk.
Det betyder på "South Park"-språk att "Fab 5" är Djävulen, och det är där sanningen sägs.
Bara i "South Park", barn, bara i "South Park".