Jag får ont i magen när kändisar myser
Fräcka kändisar och makthavare som gullar med varandra i mysiga tv-program och i sociala medier är inte alls mysigt.
Det är ensamhet. Det är utanförskap.
”Vad gör fräcka människor i Burträsk på sin fritid?” undrade en fräck programledare i ett fräckt program i P3.
Det var mest en retorisk fråga för att relatera töntigheten i en symbolisk småstad till Stockholm och Malmö där fräcka människor enligt ”P3” är dj:s och ståuppkomiker.
Allt var sagt i god och humoristisk ton, inte illa menat.
Mycket i samma genre är också harmlöst. Men som kollektiv medieupplevelse skapas ett tydligt ”vi och dem” i ett rike som redan är obehagligt klassuppdelat mellan rika och fattiga, svennar och invandrare, utbildade och outbildade, folk med jobb och folk utan jobb, storstad och småstad – fräcka och ofräcka personer för att använda P3:s metafor.
De ofräcka får höra att de är ofräcka i radio, de kan ständigt se hur kändisar och mediefigurer gullar med varandra på Twitter. De kan se en film på Youtube där Lars Ohly, Anna Maria Corazza Bildt och Per Schlingmann dansar ”Gangnam style” på den politiska reportern Niklas Svenssons 40-årskalas! (Och de kan höra hur P1-programmet ”Medierna” granskade hur detta kalas påverkar allmänhetens förtroende för journalister och politiker – genom att ge uppdraget till en journalist som var inbjuden gäst.)
Det ser klart kletigt ut.
Man kan invända att det alltid har varit såhär inavlat och att det är först nu i vårt transparenta digitalsamhälle som det syns. Säkert delvis så, men det var inte tekniskt möjligt att gnida sig mot så många andra då som det är nu.
Egentligen finns inget djupt ondskefullt Illuminati i dag heller (eller?), men det väsentliga är hur det ser ut, hur det verkar vara, hur det känns när man ständigt ser kändisar grupprunka.
Det känns ensamt.
Meningen är att det ska vara mys-tv att se Mia Skäringer ha det gosigt med Jonas Gardell, Maria Lundqvist och Alex Schulman i det ena ”Mia på Grötö” på TV4, och ha det lika inkännande med Danny Saucedo och Rikard Wolff i nästa. Och de är förstås urtrevliga allihop, som supermänniskor – liksom alla andra från andra delar av samhällstoppen som sitter i de rekordmånga middags-tv-programmen och spelar sig själva perfekt.
Men det blir inte mys-tv. Det blir ångest-tv. Vi får ju inte vara med i deras varma gemenskap. Vi är inte fräcka. Vi sitter hemma i soffan i billiga kläder och moffar chips och kan inte alls laga mat som Plura.
Jag ingår själv i det journalistiska 08-samkvämet, och för varje år i branschen blir man oundvikligen alltmer insyltad i etablissemanget, som den legendariske journalisten Åke Ortmark konstaterar i sin nya memoarbok ”Makten och lögnen – ett liv i televisionens Sverige”.
Ändå känner jag mig utanför när jag ser hur himla härligt alla sköna stjärnor har det tillsammans. Jag får lite ont i magen. Och när makthavare ständigt slipper journalistik i underhållningsprogrammen blir jag arg.
Så hur känner sig då denna person i Burträsk? Och framför allt: Vad gör fräcka människor i Burträsk på sin fritid?
Hänger på pizzagrillen på Sundbrogatan? Tankar på OKQ8? Näthatar? Röstar på ett missnöjesparti?
Det brukar dra däråt när folket känner sig långt från etablissemanget.
Fråga Fredrik
Virren! ”Tack för House of cards”-tips. Bästa sedan ”Vita huset”. Och Netflix borde tacka dig också eftersom jag skaffade ett abbonemang tack vare dig.
Svar: Netflix borde ge mig en månad gratis för varje kund jag ordnar! Men: deras övriga utbud är svagt vad gäller nya filmer och nya tv-serier. Och den som översatt ”House of cards” är dessvärre illiterat. Skärpning.
Veckans
BABE. Kaah. ”Dom tittar när jag dansar” är 12 år gammal nu och måste räknas som en svensk popklassiker. Kaah, som arbetar som revisor (!), är fortfarande Sveriges Prince. Nya singeln ”Vill bara leka mer” är beviset.
DVD. ”Skyfall”. Action, oidipuskomplex, den hårdaste James Bond någonsin (Daniel Craig) och en drömskurk (Javier Bardem). Pojkunderhållning blir sällan mer underhållande.
POP-COUNTRY. ”The highway”, Holly Williams, den legendariska countrystjärnan Hank Williams barnbarn! Hennes tredje och bästa skiva och en njutning om du är ledsen och vill bli ännu mer ledsen. Det är vad country är till för.
MURVEL. Victoria Dyring. ”Vetenskapens värld”, SVT, är alltid sevärt, alltid riktig journalistik. Senast om nya tekniker för att upptäcka dopning. Men vore det inte enklare att bara tillåta skiten? Plötsligt skulle inte alla vara fuskare. Eller var jag cynisk nu?
FILM. ”Du gör mig galen”, bipolär romcom. Hoppas att den vann en Oscar för bästa film i morse. Jag är fortfarande helt tagen av den. Går upp på onsdag. Se den.