”Ärren sitter i själen”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-04
Jessica Andersson om att växa upp med en missbrukande mamma
I sin kommande biografi beskriver Jessica Andersson en uppväxt präglad av våld, svek och missbruk.
Men priset för uppgörelsen med mamman blev högre än hon förväntat sig.
– Det vore så sorgligt om boken blev spiken i kistan för vår kontakt, säger hon till Amelia.
De flesta känner henne som Melodifestivalvinnare och glamourös sångerska. Men i januari i år kunde Nöjesbladet avslöja att Jessica Andersson, 35, arbetade med en bok där hon berättar om hur det är att växa upp med en missbrukande mamma. Erfarenheter som hon tidigare aldrig har talat om.
– Det är baserat på en sann historia. En biografi om mig, sa hon då.
Svåra minnen
Nu är den på väg till tryckeriet och i en intervju i tidningen Amelia berättar hon om varför hon beslutade sig för att skriva boken, om de svåra barndomsminnena och om det pris hon får betala för att berätta.
Efter att rykten om hennes bakgrund börjat sippra ut på internet valde hon att själv ta kommandot över sin historia. Hon kontaktade författaren Lena Katarina Swanberg för att få hjälp med skrivandet.
Men resan fram till en färdig biografi blev tuffare än vad hon hade kunnat förutse.
– De första gångerna jag träffade Lena Katarina grät jag så mycket att jag knappt kunde tala. Våra möten har varit som att gå i terapi. Nu när boken är färdig är jag lättad och känner mig modig och stolt. Samtidigt är det oerhört läskigt att lämna ut sig på det här sättet, säger hon till Amelia.
”Bet mig i kinden”
Barndomen innehåller flera uppslitande minnen. Några sitter djupare och är svårare att glömma än andra.
– Mina ärr sitter i själen. Jag har aldrig blivit fysiskt angripen, utom en natt när en av mammas väninnor satt sig vid min sängkant och plötsligt bet mig i kinden. Allt var så oberäkneligt.
Hon berättar att hon samtidigt som hon kämpat med det djupa svek som hon har upplevt så har hon hela livet vägrat ge upp hoppet om sin mamma.
Flyttade in i fosterhem
Ungefär samtidigt som Jessica bestämde sig för att satsa på musiken så rasade världen runt henne samman.
Mamman försvann och lämnade henne och syskonen ensamma. Socialtjänsten fick upp ögonen för familjen och Jessica och de andra barnen fick flytta in i fosterhem.
Därefter träffade hon bara sin mamma sporadiskt. Vid ett tillfälle hälsade Jessica och hennes bror på henne på kvinnofängelset Hinseberg.
– Vi var så glada och förväntansfulla. Men det jag minns starkast är att mamma såg så ledsen ut när vi måste gå och sedan hur en vakt tryckte upp henne mot en vägg redan innan de stängt dörren bakom oss. De skulle kolla om vi barn hade haft med oss något. Det kändes så respektlöst, de kunde väl ha väntat så att vi inte behövde se.
Andra gånger var det mamman som gjorde henne besviken. När hon förstörde besöken genom att inte hålla sig nykter. Trots att hon hade lovat.
Hoppas på försoning
Uppgörelsen med barndomen har inte fått den läkande effekt på deras relation som Jessica hade hoppats på. När hon visade upp bokmanuset för sin mamma slog hon bara ifrån sig.
– Mamma sa att jag kom ihåg fel. Det hjälpte inte att jag förklarade att det var mina upplevelser och inte en objektiv sanning. Det vore så sorgligt om boken blev spiken i kistan för vår kontakt. Min förhoppning har varit tvärtom, att den skulle bli en öppning. Jag älskar ju min mamma. Och förstår att hon egentligen hade önskat ett bättre liv både för sig själv och sina barn.
Nöjesbladet har utan framgång sökt Jessica Anderssons mamma för en kommentar.