Skamlös exotism i Sverigekomedin

Karolina Fjellborg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-03-21

Smygtitta på nya serien "Welcome to Sweden"

Vi svenskar har en avslappnad syn på kroppar och sexualitet, äter skaldjur under egendomliga former, spottar inte i glaset, och undviker våra grannar.

”Welcome to Sweden” (naken)badar i Sverige­schabloner.

Ja, jag ramlade väl inte direkt av stolen av förvåning över vilka teman som kom upp när jag såg de första avsnitten av TV4:s nya, haussade komedi­serie ”Welcome to Sweden”, som har premiär i kväll.

Ni vet förmodligen vilken serie jag menar. Vad den handlar om och vilka amerikanska stjärnor som är inblandade i den.

För ”Welcome to Sweden” har ju fått många av oss journalister att bli ordentligt till oss i trasorna, med sina dregelframkallande Amerikakopplingar och potentiella funktion som dörröppnare för fler internationella samproduktioner på svensk mark.

Men för er som ändå undrar: Greg Poehler – som är bror till det humoristiska universalgeniet och i största allmänhet förbaskat grymma Amy ­Poehler – har skapat, och spelar huvudrollen i, en historia baserad på sina egna upplevelser av att vara en kärleksinvandrare i Sverige. Josephine Bornebusch spelar hans flickvän.

Syrran Poehler sprider tyngd och stjärnglans över denna svensk-amerikanska samproduktion (som har köpts in av NBC) genom att både producera och dyka upp som sig själv. Och lär också vara orsaken till att andra digniteter – som Aubrey Plaza, Will Ferrell, Gene Simmons och Patrick Duffy – har valt att hedra serien med sin närvaro.

Men åter till bilden av Sverige.

Det är alltså inte den långa och krokiga vägen till kulturkrockshumor man har tagit. Utan här har man hoppat av vid första bästa Sverigekliché, för att sedan sicksacka sig fram längs en bekant bana av blågula snitselband, genom ett land i kräftskivehatt och ­vykortsfärdig sommarskrud.

Men att serien skojar om det självklara innebär inte att den är dålig.

Golvad är jag inte. Men den är välgjord och angenäm, ganska gullig, och spännande som experiment. Och Lena Olin, som spelar den svenska svärmodern, är ju en riktig stjärna.

Jag älskar hennes sätt att med ett hånskratt berättigat av ålder och erfarenhet fråga ”Are you lost?”, när Gregs rollfigur Bruce kläcker ur sig klyschan att han ska försöka hitta sig själv.

Blir oerhört spännande att se hur denna nästan skamlösa Sverigeexotism tas emot i USA.