Det vet ju alla att killar inte kan leka tre
Ta två män och låt dem fota varandra, kackla i en studio eller utföra annan valfri aktivitet.
Resultatet stavas succé.
Men kan det vara så att receptet nu börjar brännas vid?
”Vi är inte bästa vänner längre”.
Det är ett dokument över en svalnad bromance. ”Leave the world behind”, filmen om Swedish House Mafia som visas på utvalda SF-biografer på måndag, är historien om housetrions sista turné. Det är en berättelse om vad som händer när de förut så heta känslorna blivit till iskyla i stekarparadiset. Sprickan som växer inom Swedish House Mafia ställer Sebastian Ingrosso och Axwell på en sida och Steve Angello på den andra. De åker till Australien för att skriva låtar men Angello går i stället och tatuerar sig. Framför datorerna sitter Ingrosso och Axwell som två övergivna hemmafruar med kallnad middagsmat. Stämningen är sådär.
Över till en annan scen där Steve Angello står vid ett fönster och tittar ut. Det regnar utomhus och han ser ledsen ut. Det var ju inte såhär det skulle bli. Swedish House Mafia skulle ju åka motorbåt, göra houseveven och få människor att festa bort tankarna på lågkonjunkturen. I stället är alla sura på varandra. Vad var det som gick snett?
”Leave the world behind” ger inga riktiga svar men kanske var Swedish House Mafia lite för progressiva för sin tid. De var tre i stället för två och alla vet ju sedan barnsben att killar inte kan leka tre. Två är det gyllene numret som män har firat segrar med under hela 10-talet. När man är två behöver man inte ta onödig hänsyn till andra. Då kan var och en köra sitt race parallellt. Vi får ständigt nya bevis på det.
Efter att ha fått fota varandra på bästa sändningstid i SVT, i det ack så urtråkiga ”Alla är fotografer”, är det på tisdag dags för Henrik Schyfferts och Johan Rheborgs nya serie ”Jättebästisar” att ha premiär på TV4 (är det för övrigt ett ironiskt spratt att det är omöjligt att läsa titeln som något annat än ”jättebäbisar”?). I ”Jättebästisar” spelar David Batra och Johan Glans huvudrollerna och manus är författat av sex män och en kvinna. Det är som att tanken på att ta in en kvinna i arbetsprocessen är rent skrämmande för dem. Det är en inställning så omodern att dagarna givetvis är räknade.
Kanske är det också så att vinden nu har börjat blåsa kargt i den segregerade mansvärlden. I veckan berättade Filip och Fredrik - som har kallat 2013 för det sämsta året i sina karriärer - att de lägger ner sin populära podcast. Sista avsnittet framförs live i Globen den 5 juni och det skulle inte förvåna mig om SVT kör dit en sändningsbuss och lägger ut direkt. Eller om Stockholms stad flyttar pengar mellan kontona och bränner upp ett avslutningsfyrverkeri. Det är ju ändå supervalår och ingen vill vara det som är grabbkulturens största faux pas: en oskön typ. Vem vill inte få bli invald i de sköna typernas gäng?
Vad som ofta glöms bort är att det är ett privilegium att få vara en skön typ. Att det faktiskt är få förunnat att få gå runt och vara så där nöjd. Det är något som man bara kan vara när man aldrig stött på motstånd. När hela världen ständigt varit ännu ett ostron att glufsa i sig.
Ps. Redan veckan efter den sista podcasten kommer en ny podcast med Filip & Fredrik. Vilken skön grej att göra!