Jag har aldrig velat vara Rod Stewart
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
LONDON
Nu vill alla göra en "Mamma Mia!". Samla någons låtar och bädda in dem i en musikal.
Senast ut på banan är Rod Stewart i London.
"Tonight"s the night" är underhållande.
Ben Elton, som gjorde samma sak med Queen i musikalen "We will rock you", har hittat på historien till "Tonights the night".
När jag ser den är där många Rod-fans, som sjunger med i "Maggie May" och vevar med armarna under avslutande "Sailing".
Huvudpersonen är en blyg ung bilmekaniker på Gasoline alley i Detroit. Han heter Stuart Clutterbuck, säljer sin själ till djävulen och får i stället Rod Stewarts själ. Blir en kaxig rocker som vågar prata med Mary han älskat på avstånd. Clutterbuck blir en förförare och rastlös vagabond som turnerar med någon sorts coverband. På väg att bli stjärna själv.
Rätt okända artister men musikalen funkar, och Rod Stewart (som förstås aldrig syns) har gott om låtar som blir bra shownummer.
Om vi nu kan tro på att en ung man i dag verkligen vill bli Rod Stewart? Känns inte det väldigt tidigt 1970-tal? Jag har gillat Stewarts plattor sedan medeltiden, men jag har verkligen aldrig velat vara Rod Stewart.
Å andra sidan har jag inte jobbat på bilverkstad i Detroit.
Stewart har skrivit många starka saker själv, men här finns också coverlåtar som blivit mer kända i hans versioner, "Reason to believe" och "Some guys have all the luck".
Den kvinnliga djävulen sjunger passande nog gräsliga "Do ya think Im sexy?".
Förr fanns musikaler som "Buddy" som skildrade någons, t ex Buddy Hollys, karriär och la in sånger på vägen. "Mamma Mia!" startade en ny trend med en intrig som inte är en biografi över artisten utan fria fantasier.
"Tonight"s the night" är värd att se om man gillar Stewarts förflutna.
Men dagens Rod Stewart är något annat. Han har smoking och har putsat ananas-frisyren och tolkar coola cocktailklassiker till stråkar.
I dag släpps hans andra cd där med evigt gröna låtar, av sorten Gershwins och Richard Rodgers. Hög klass.
Jag var lite kluven till hans förra Great American songbook, med bra sång men tama arrangemang. Många jag spelade den för blev dock vilda av lycka, och cd:n växte under året.
"As time goes by" heter tvåan och är mer av samma. Här finns dessutom några duetter. Bäst är den med Lisa Ekdahl i "Where or when".
En mycket lättlyssnad Rod Stewart. Sockerbitar doppade i honung.
I ett annat hörn av London spelas "Anything goes" med sånger av Cole Porter. En 1930-talsmusikal som görs mycket charmigt, med ögonbrynshöjande dansnummer.
Utspelas på en atlantkryssning och ombord där skulle dagens Rod Stewart passa bra. Med en sval drink och en läcker Cole Porter-melodi. Långt från rostiga bilverkstäder i Detroit och raspig rock"n"roll.