Hyllade Steve McQueen: ”Gör inte Disneyfilmer”

Bomberna faller över London i bioaktuella ”Blitz”.

Bakom kameran står den stridbare regissören Steve McQueen, som vill ge en sannare bild av andra världskrigets verklighet – med hjälp av en nioårig pojkes blick.

Filmen ”Blitz” föddes ur ett fantasieggande fotografi. En liten pojke i för stora kläder står på en tågperrong och väntar på att bli evakuerad från London. Steve McQueen ville veta vem han hade kunnat vara, och började spinna trådarna till berättelsen om nioåriga George.

– Jag tänkte att ”han kan förändra hela sitt narrativ genom att hoppa av det där tåget”. Han tar sig tillbaka till London och hans upplevelser på resan kommer att förändra honom för livet, säger McQueen när vi ses under hans besök på Stockholms filmfestival, där han får ta emot både festivalpriset Visionary Award och Rolf Schock-priset för sin konst.

Ingen Disneyfilm

Steve McQueen är videokonstnären som blev filmregissör och Oscarsvinnare, med den skakande slaveriskildringen ”12 years a slave” (2013). Han arbetar fortfarande med konsten parallellt, även där med fokus på sociala orättvisor och rasism. ”Blitz” är den första av hans filmer som riktar sig till en familjepublik.

– Men jag har inte lindat in något – jag gör inte Disneyfilmer. ”Blitz” är som en Grimmsaga, och de är jävligt mörka. George får se döden som den verkligen ser ut.

Nioåringen spelas av nykomlingen Elliot Heffernan, med irländska Saoirse Ronan (”Lady Bird”, ”Unga kvinnor”) som hans mamma Rita. The Jam-sångaren Paul Weller gör skådespelardebut som pojkens kärleksfulle morfar.

– Han var tveksam först, men slutresultatet blev fantastiskt. Här hade vi en 66-årig man, en 29-årig kvinna och en 9-årig pojke som älskade att vara med varandra, att spela och sjunga tillsammans och bara hänga. Allt jag behövde göra var att placera kameran och säga ”action”.

Ett sannare London

I ”Blitz” får vi se ett annat London än det som brukar skildras i filmer om den här tidsperioden. Det är kvinnornas, immigranternas och barnens stad – först ett vibrerande, nyfiket 1930-tal där det dansas och hånglas på klubbar, och sedan, när bomberna faller, en plats där alla sorters människor drabbas och sluter sig samman.

– Det är helt baserat på historiska fakta. Jag älskar att berätta sanna historier, men av någon anledning har de här berättelserna valts bort av andra filmskapare. Det handlar om att verkligen se, och berätta. Dessa människor fanns och levde sina liv i London, så är det bara. Andra får svara på varför de inte har fått synas tidigare.