Dansande spöken ger liv åt ”Ghost”

Jens Peterson

Filmen ”Ghost” kom 1990 och lyckades skapa erotisk laddning kring att dreja.

Den gav också nytt liv åt poplåten ”Unchained melody”.

Melodin spökar även när historien blivit underhållande musikal. En melodram med drag av rockopera och Gladys Del Pilar som komisk urladdning.

Full fart i uppsättningen i Stockholm. Här finns gott om pigga dansnummer. Scenografi och projektioner flyttar oss till New York på 1980-talet. Musikalen fångar storstadens puls.

Det börjar i Brooklyn där paret Sam och Molly ska renovera en läcker lokal till trendig bostad. Hon är konstnär som gör skulpturer, han är bankman och hans kollega/kompis Carl finns alltid vid deras sida. Men vi ser snart att Carl är en skummis, även om han (Bruno Mitsogiannis) sjunger väldig bra och förföriskt.

När Carl inser att Sam är på väg att avslöja honom blir det ett rån som leder till att Sam mördas. Han dör, fast upptäcker direkt att han är i ett gränsland, limbo. Sam ser vad som händer bland de levande men kan inte nå dem. Vi i publiken ser allt, även i dödens väntrum.

Sam lyckas kommunicera med Oda Mae Brown, en spådam i Harlem. Hon lurar folk på pengar genom att låtsas att hon kan prata med de döda. När hon hör Sams röst blir hon mest bekymrad. Gladys Del Pilar är bra i rollen, både i sångnumren och de roliga scenerna. Hennes medium är XL, som i extra lyckad.

Peter Johansson gör en godhjärtad Sam som drar handlingen framåt. Maria Lucia Heiberg Rosenberg spelar Molly med alla känslor blottade. Hennes scener och sånger handlar mest om sorg och förtvivlan, och hon har flera powerballader som siktar mot stjärnorna. Dave Stewart från Eurythmics och Glen Ballard har skrivit låtarna, av ojämn sort.

Ibland känns förställningen som vi alla är i ett väntrum, men dansare som liknar Walking dead ger liv åt en romantisk komedi med drag av thriller och existentiellt drama. ”Unchained melody” går igen och igen som en osalig ande, men det finns flera upptäckter i den här livsbejakande spökhistorien.