Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

"Arkiv X" - the truth is out there

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När tonåringen Nisse Hellberg en gång gick på fest hemma i Malmö stod han hela kvällen vid skivspelaren med ryggen mot alla andra och spelade Bo Diddleys "16 greatest hits" utan att säga ett ord till någon.

Det är av såna det blir riktiga rockstjärnor.

Händelsen återges med illuster berättarglädje i den matiga booklet som medföljer den nyutgivna Wilmer X-boxen, givetvis döpt till "Arkiv X".

Utan att vilja förringa musiken - spridd över fyra cd, varav en helt tilläggnad tidigare outgivna låtar - måste jag säga att den bookleten är den stora behållningen med denna ljuvliga utgåva.

Enligt redan klassisk "Please kill me"-modell berättar medlemmarna själva - ja, precis alla som varit med kommer till tals - historien om Sveriges bästa rock "n"roll-band för journalisten Sven Lindström och det är en historia fullspäckad av underhållande anekdoter.

Som den gången de aningen grovhuggna skåningarna skulle göra pojkbandsinspirerad video med Henrik Schyffert som regissör och fick i uppgift att dansa.

Det gick sådär.

Efter första tagningen kliade sig Schyffert bekymrat i skäggstubben och sa:

- Det ser ut som ni försöker fickparkera.

Där finns också ett litet kapitel om den deprimerande bristen på tjejer runt bandet de första åren. Aldrig såg stackars Sticky Bomb några damer, vare sig på själva spelningarna eller i logen efteråt.

Men sen kom Stefan Björk och Tomas Holst med i sättningen.

- Och när det regnar på prästen duggar det ju på klockaren, konstaterar Jalle Lorensson.

Men framförallt handlar det om Nisse Hellberg.

När jag lägger ifrån mig det snygga häftet har respekten för honom vuxit sig större än hela Pildammsparken.

Han har, förstår man, genom alla år förblivit den tjurige tonåringen som står vid skivspelaren med ryggen mot alla andra och pluggar Bo Diddley om och om igen.

Och det är därför Wilmer varit, och är, så bra. Hans styvnackade kompromisslöshet, hans konsekvens och hans integritet är den låga detta anmärkningsvärda band brunnit på under tjugo långa år.

Tänk på det, du som själv är ung och står tyst på festerna och spelar skivor inga av de andra - de tramsiga, flamsiga, snackiga dussinfigurerna - någonsin kan förstå.

Det är du som har rätt och dom fel.

Alltid.

Per Bjurman