Jamie, 24, är otäckt begåvad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Du har hört Norah Jones.
Njuter redan av Diana Kralls och Rod Stewarts tolkningar av evigt gröna låtar.
Då ska du leta upp Jamie Cullum. Den unge engelsmannen är otäckt bra.
För en vecka sedan var Jamie Cullum i Stockholm och gav en fantastisk konsert. Tyvärr bara öppen för inbjudna, men räkna med att Cullum snart kommer tillbaka till större scener efter den sensationella spelningen på Rival.
Jamie Cullum har en underbar röst, men är också en bra pianist och rytmgalning. Han använder ofta flygeln att trumma på. Eller bröstkorgen. På scen kompades han endast av en ståbas och trummor.
Nästan lika sparsamt är kompet på hans cd "Twentysomething" som finns i en skivaffär nära dig.
Cullum ger ny glans åt slitna sånger som "What a difference a day makes" och "I get a kick out ot you", men han tolkar också Jimi Hendrix "Wind cries Mary" och Jeff Buckleys "Lover, you should have come over". Hans lycka över rytmer märks i "I could have danced all night" från "My fair lady", och hans version av "Singing" in the rain" är magisk.
Dessutom har han själv skrivit tre starka låtar och hans bror två. De smälter in väl med klassikerna.
Som sagt otäckt begåvad.
Jamie Cullum är 24 år gammal. Som barn på landsbygden i Wiltshire gillade han Nirvana och Van Halen, men när han hittade Miles Davis och Oscar Peterson i föräldrarnas skivsamling "
Nu gör Jamie Cullum en sorts jazz, i gränslandet mot det som kallas easy listening.
En genre som blivit större och större de senaste åren, med Diana Kralls och Norah Jones mjukjazz i spetsen.
Båda topplisteaktuella med nya plattor. Precis som Jamie Cullum plockar de inspiration från många håll.
Mikael Rickfors gav sig nyligen in i genren med "Lush life".
Den mjuka extasen kommer från många håll.
De fyra journalisterna från nättidningen Feber har satt ihop var sin dubbel samlings-cd. Andres Lokkos "Northern & modern soul" och Lennart Perssons "Stax soul" är båda utmärkta i sin sort, men för dagens predikotext passar de två andra bättre.
Mats Olssons "Jazz" är en svalkande läcker introduktion till många av de största och bästa: Thelonius Monk och John Coltrane, Miles Davis och Sonny Stitt. Fina kärleksförklaringar till två storstäder: Cannonball Adderley och Milt Jackson i "The sidewalks of New York" och Cannonball Adderleys version av "Stockholm sweetnin". Perfekt.
Jan Gradvalls "Standards" är den ojämnaste samlingen av de fyra, men här finns några välkända utropstecken och en del udda fynd. Judy Garlands "I happen to like New York" är kanske ingen stor låt men en fräck titel. Också Gradvalls är ett gott köp.
Jamie Cullums "Twentysomething" är inte hans debut. "Pointless nostalgic" finns också i England. Där ligger låten "I want to be a popstar", som Cullum skrivit själv.
Jodu. Popstar lär han bli.