7 sätt att skratta när du drunknar
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Först slaktades skivindustrin.
Sedan mosades filmindustrin.
När medieindustrin dör är det farligt.
Nä, jag säger inte att det vi journalister pysslar med alltid är lysande.
Du har kanske noterat alla artiklar av typen ”De 20 sämsta platserna att bli bajsnödig på”, ”12 gulliga kattungar som klappas av 6 konstiga bebisar” och ”14 bilder som lurar dig” som dykt upp det senaste året?
Att de artiklarna finns beror bara på en sak: Att du tycker om att klicka på dem. (Ah, naturligtvis inte just du men alla andra, ungefär som skvallertidningar bara läses hos frisören.) En teknik som gjort nya mediesajter som Buzzfeed större än New York Times.
Tanken är att katt-artiklar ska finansiera viktig journalistik, den som håller människor informerade och makthavare på mattan. Man kan också kombinera de två genrerna och göra grävande journalistik i listform. Allt är möjligt.
Utom att få människor att betala för journalistik. Eller, det är just vad allt handlar om. Går det? Hur gör man?
Skulle du ens betala 1 krona via bankkort för att följa din bästa kompis på Facebook?
Än så länge har det gått illa, folk vill ha nyheter gratis. Därmed har det redan varit flera nedskärningsvågor – bara förra året försvann 400 journalistjobb – och nu är nästa slakt på väg.
Expressen slopar 62,5 tjänster, meddelade Bonniers förra veckan, däribland samtliga fotografer. Det är illa för både kvalitén och det demokratiska uppdraget.
Sverige har public service, gud ske pris. Det är ovanligt med så stark radio och tv som är oberoende av kommersiella krafters godtycke.
Men det behövs också mediepolitik för att svensk journalistisk inte ska tvingas bli lika hit- och klickfixerad som musikindustrin, tv-industrin och filmindustrin blev för att överleva.
Nöjesindustrin i all ära – jag älskar skiten – men Avicii, Carola i ”Så mycket bättre” och Mikael Persbrandt i ”Hobbit: Smaugs ödemark” kommer aldrig att bli lika samhällsviktiga som Svenska Dagbladet, Göteborgs-Tidningen eller Sundsvalls Tidning.
Den dagen alla journalister gör listor på kattungar kan vem som helst hitta på vad som helst och sprida det på nätet. Särskilt högerextremister och andra haverister, som menar att ”pk-media” alltid ljuger, ser särskilt fram mot detta.
Det är verkligt kritiska tider. Det är bråttom, mycket bråttom.
I det läget sålde statsminister Stefan Löfven posten som kulturminister till Miljöpartiet, som tillsatte Alice Bah Kuhnke. Min invändning var att hon inget kan om den politiska maktens korridorer och därför var chanslös. Men det verkar vara värre än så. Kultur- och medieministern hade inte ett enda kunnigt ord att säga om kultur- eller mediepolitik när hon gjorde sin första intervju på posten, med Johar Bendjelloul i ”P1 Morgon”, i fredags.
”Posten som kulturminister är ingen lärlingsplats”, konstaterade Expressens Gunilla Brodrej i en svidande sågning av ministern. Ja lyssna själva. Det är genant.
Det kommer under de närmaste fyra åren att gå åt helvete för den svenska pressen och därmed för demokratin.
Å andra sidan: Vad än Alice Bah Kuhnke gör så kommer hon att vara bättre än Lena Adelsohn Liljeroth. Hon gjorde absolut ingenting under åtta år.
Man måste försöka vara positiv medan man drunknar.
(”7 sätt att skratta när du drunknar – analsex?” Det är inte svårt att få klick, det är bara svårt att få dem med värdigheten i behåll.)