Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Han hånas för sin nya frisyr

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-29

Magnus Carlsson: Vad är det för ytliga människor som bor i Sverige?

Mitt under Pridefestivalen släpper Magnus Carlsson en ny singel – med syfte att samla in pengar till RFSL.

Men i stället hånas han – för sin frisyr på skivomslaget.

– Det är klart att jag blir ledsen, säger han till Aftonbladet.

Solen gassar. Uteserveringarna är fulla. Regnbågsflaggorna vajar i vinden.

Det är sommar i Stockholm – och Europride 2008.

– För första gången har jag prickat in min semester perfekt, jag är ledig hela festivalen. Jag bara driver runt på stan och njuter. Stockholm har aldrig varit så rikt på vackra människor, säger Magnus Carlsson och nickar menande mot några förbipasserande män på gatan.

Välgörenhet

Han har precis varit förbi skivbolaget och hämtat upp några exemplar av sin nya singel ”I was born this way”.

En låt som han släpper för att samla in pengar till RFSL:s skolinformation men vars omslagsbild, där han poserar i page och lång lugg, har väckt större uppmärksamhet än det behjärtansvärda syftet.

– Jag blir så jävla sur. Vad är det för ytliga människor som bor i Sverige? I stället för att bry sig om välgörenhetsgrejen så fokuserar nötterna på vad jag har för frisyr.

– Jag blev ledsen när jag läste alla blogginlägg, en del av dem var riktigt dumma. Det är svårt att inte ta åt sig. Man är trots allt människa.

Men du har ju pratat öppet om dina hårtransplantationer tidigare. Folk undrar kanske om du gjort en repris?

– Ja, de verkar tro att jag har satt ett marsvin på huvudet. Men det är faktiskt mitt eget, stajlade, hår.

– Jag har dessutom sett ut så där förut, så varför detta ståhej? Det var på den tiden jag fortfarande var med i Alcazar, säger Magnus Carlsson, som vid intervjutillfället döljer sitt nya svall i en välfriserad tofs.

”Stort fan av Alcazar”

Det har gått mer än ett år sedan du hoppade av Alcazar. Vad är din relation till gruppen i dag?

– Vi hörs fortfarande. Jag är ett stort fan. Så fort jag får nys om en ny låt så är det sms-tortyr som gäller. Jag tvingar dem att mejla över den och lämnar alltid ett omdöme efteråt, för att peppa.

Kan du bli avundsjuk på att det går så bra för dem, medan din solokarriär varit lite trögstartad?

– Nej, faktiskt inte. Jag tycker bara det är kul. Men jag kan sakna sällskapet ibland, när jag sitter ensam på ett hotellrum inför något gig. Jag är en typisk gruppmänniska, som tycker om att få input från olika håll. Visst finns det fördelar med att ha full kontroll, men det kan vara lite trist att inte ha någon att bolla med också.

Kommer du att söka dig till en grupp igen?

– Nja, jag har aldrig tänkt i de termerna. I nuläget löser jag det på så sätt att jag tar med mig familjen och datorn när jag spelar, så att jag får lite liv och rörelse omkring mig.

Din expojkvän Andreas Lundstedt gick i vintras ut i pressen och berättade att han är hiv-positiv. Hur kände du när du fick höra det?

– Jag var utomlands och fick veta det via sms. Jag blev glad att han gjorde det, tyckte det var starkt. Vid det läget pratades det redan på stan, så jag förstår hans beslut. Jag önskar Andreas all lycka och hoppas att han mår bra.

Har ni fortfarande delad vårdnad om er hund?

– Nej, hon bor hos mig och Mats. Det är fyra hundar allt som allt. Vi har blivit en liten familj, vilket känns jättebra.

Inga barnplaner

Ni har varit gifta ett tag nu. Inga planer på att skaffa barn?

– Nej, det finns så mycket kvar att göra, vi skulle gärna resa mer. Dessutom har både Mats och jag rätt konstiga arbetstider. Vi satsar på att vara de coola farbröderna i stället, de där som lär alla andras barn en massa ofog och ger dem godis.

Får ni leva i fred nu? Strax före jul vädjade du i Aftonbladet till en 60-årig man att sluta sextrakassera dig.

– Det kom faktiskt ett brev till, men i det bad han om ursäkt. Sedan dess har han inte hört av sig, så ja, jag är förskonad.

Du verkar ganska obrydd. Var du inte rädd?

– Det är klart att det inte var roligt, men man kan inte gå omkring och krypa efter väggarna. Jag känner mig ganska trygg i mitt liv och umgänge överlag just nu. Jag är 34 år – och utsätter mig inte längre för så många risker.

Följ ämnen i artikeln