Listigt och kul med Sissela Kyle

Jens Peterson

Etta på listan!
Scalateatern, Stockholm. Regi Emma Bucht, med Sissela Kyle och Sara Niklasson.

Hon sjunger! Hon dansar!
Mest är hon rolig. Sissela Kyle är både listig och stark i en kärleksförklaring till teatern. Hon härmar och hyllar kolleger och förebilder. Blir både Laila Westersund och Ulla Skoog.

Kvällen börjar på rim, en fyndig fundering av tagedanielssonsk klass. Sissela Kyle och Calle Norlén har skrivit föreställningen, som inleds med minnen och tankar kring åldrar. Hur musiken man hörde som tonåring biter sig fast. Medspelaren Sara Niklasson tolkar Joni Mitchell, David Bowie och andra 1970-talsfavoriter.
Sara Niklasson spelar flera instrument, och sköter också väl valda ljudeffekter i den här begåvade showen. Under 85 minuter går vi från leenden och fniss till tårögda gapskratt.
Några teman återkommer, men vi hinner också upplevea ett ösregn av göteborgsvitsar och en försvenskad version av Hank Williams countryklassiker ”Hey, good lookin”. Då leker Sissela Kyle en uppblåst kille med obotligt självförtroende som försöker ragga upp kvinnor.
I en annan scen drar hon igång en parodi på SVT:s debattprogram, som en spaning av vår grälsjuka samtid. Ska den kallas trätlysten eller trätgirig? Sissela Kyle är noga med orden. Det blir också mycket komiskt när hon visar hur mycket av arbetslivet som förvandlats till en audition.
Hon satsar friskt på sången. Mer för komisk effekt än som en satsning på de stora musikalrollerna. Hon tar sig an hippieårens nattionalsång ”San Francisco (be sure to wear flowers in your hair”) från 1967, och gör den underhållande med stora gester och nya svenska textförsök.
Ett barn förklätt till rolig tant. Så sammanfattar Sissela Kyle själv känslan av att ha fyllt 60 men uppleva sig som tidlös när många olika åldrar trängs inombords. Där inne finns många figurer och funderingar.

Det räcker inte med en placering på listan för Sissela Kyle. Det räcker inte ens med en lista. Den här showen säger mycket på kort tid. Man vill ha mer.