Ingreppet gjorde skådisen paranoid

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

HOLLYWOOD. Tio minuter innan vi ska dra till

Golden Globegalan störtar tv-skådisen in i mitt vardagsrum.

Han är svettig, sliter av sig smokingkavajen och rabblar – med panik i rösten.

– Jag kan inte följa med. Jag kan inte följa med. Jag kan inte följa med.

Jag putsar skorna och tror först att han bara är nervös.

Men han går varv på varv på varv i vardagsrummet. Enda gången han stannar till är för att spegla sig.

När jag ber honom lugna sig får det motsatt effekt.

Han fäktar med armarna och flackar med blicken.

– Du fattar inte. Det går inte. Jag kan inte.

Det blir inget för mig. Jag åker hem.

Till slut får jag honom att sätta sig i soffan.

Han lutar sig fram.

– Kolla här.

Han pekar mot pannan där hårfästet borde ha börjat. Den är kal och ser ut som ett kraterfält. På minst tre ställen är det öppna sår. Blod tränger igenom. Flera av de andra kratrarna vätskar sig.

– Det är väl inte så farligt, säger jag.

Sen kan jag inte hålla mig för skratt.

Han reagerar från tårna.

– Inte så farligt! skriker han.

– Tänk om det var ditt huvud!

Han lutar sig fram och gömmer ansiktet i händerna.

– Damn, fucking hårtransplantation, mumlar han.

Sen börjar också han skratta åt eländet.

När partyplanerna gjordes upp för mer än en månad sedan berättade han aldrig om skönhetsoperationen.

Då var det i stället vikten av att få publicitet som betonades.

Det är det sista han vill ha just nu.

I soffan uppger han att han inte berättat om ingreppet för någon, mer än för sin familj.

– Inte ens min agent eller de i tv-serien vet något, stönar han.

På väg till mig har han suttit i motorvägsköer med backspegeln riktad mot hjässan. Där har kratrarna med hårsäckar i hans ögon uppenbarligen vuxit sig jättelika. För det som hemma vid badrumsspegeln tycktes acceptabelt har nu blommat ut i fullkomlig paranoia.

Han är plötsligt övertygad om att såren ska fångas av kändisfotograferna på röda mattan, att kollegorna i tv-serien ska upptäckta det och att det ska bli en snackis.

– Jag kanske till och med får sparken.

Jag försöker lugna honom med den gamla anekdoten om Melanie Griffith, som mitt under inspelningen av ”Fåfängans fyverkerier” kom till tagningarna med dubbelt så stora bröst som dagen innan.

Men det hjälper inte.

Han river åt sig kavajen och ger sig av hemåt.

Ett par dagar senare dyker han upp utanför mitt hus igen.

Han vill veta allt som hänt.

Efteråt stryker han sig över kratrarna och säger försiktigt:

– Men du, nästa år, då kan vi väl gå på galan i alla fall?