Antihjältinnan har nu sin storhetstid
Antihjälten börjar bli tjatig.
Antihjältinnan däremot, är i sina bästa år.
Tony Soprano, Don Draper, Gregory House, Hank Moody, Dexter Morgan, Nucky Thompson, Vic Mackey, Jack Bauer ...
På den här sidan millennieskiftet har vi sett så många karlar med mörker i sinnet och/eller fasansfulla sociala manér och/eller en förkärlek för att fucka upp, att den vita, medelåders manlige antihjälten är farligt nära att bli en tv-kliché.
Och samtidigt som en av de allra största av dem – ”Breaking bads” Walter White – går ur tiden, fylls rutan i stället av deras kvinnliga motsvarigheter.
Det handlar om en typ av avig antihjältinna som publiken började värma upp inför för flera år sedan, i och med serier som ”Weeds”, ”Damages” och ”Nurse Jackie” – men vars verkliga storhetstid ser ut att vara nu.
Vi har poliser och agenter med en sidorder av trauma/psykisk sjukdom/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning; ”Homelands” Carrie Mathison, ”Brons” Saga Norén och ”The Americans” Elizabeth Jennings/Nadezhda.
Vi har diverse sorters manipulativa, makthungriga, listiga, amoraliska ångvältar; ”Scandals” Olivia Pope, ”Sons of Anarchys” Gemma Teller Morrow, ”House of cards” Claire Underwood, och ”Game of thrones” Cersei Lannister.
Vi har en uppsjö av kvinnliga kåkfarare i ”Orange is the new black” och nya, australiensiska ”Wentworth” (en hård reboot av kultiga gamla ”Kvinnofängelset”, som har premiär i C More i kväll).
Vi har till och med börjat se karaktärsmässigt fläckiga kvinnor som huvudpersoner i komediserier (tänk ”Girls” Hannah Horvath och ”The Mindy projects” Mindy Lahiri); en genre som traditionellt sett har krävt sympatiska kvinnor i centrum, och hellre har gett birollstjejerna de tveksamma egenskaperna.
Och fler antihjältinnor är på gång.
Till exempel i ”The black box”, där det klassiska manliga knepiga geniet blir en kvinna, i form av Kelly Reilly som en ryktbar hjärnforskare som brottas med mental sjukdom.
Antihjältinnan lär förstås också bli tjatig med tiden.
Men just nu kan man glädjas åt att det äntligen finns riktigt många intressanta kvinnoporträtt i tv.
Och åt att tv-bolagen har fattat att publiken inte bara kan omfamna otrevliga och moraliskt fallna män – utan även kvinnor som är mer eller mindre svåra att ha och göra med.