Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Här bryr sig ingen om man förlorar ansiktet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-06

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

NEW YORK

Det här med att vara svensk.

Börjar bli trött på det.

Svenskar, vi, är såna himla missfoster.

En svettig mexikanare på t-banan på väg downtown under Lexington är inte svensk. Inte det minsta svensk. Till en pudrad Soho-böna, med brun pappkasse från Madison Avenue (och skor i exklusiv Jimmy Choo-klass), säger denne mexikanare (eller om han kanske är dominikan, vem vet):

- Hey" baby" ser het ut!

Han ger henne Blicken.

- Mm, uhu, tack, säger Soho-bönan.

Hon förefaller nu tycka att konversationen har pågått för länge.

- Vad heter du, flicka? frågar Mexiko.

- Liza, säger Liza, för vad skulle hon annars säga?

Liza drar handen genom håret. Den bruna jumpern verkar varm. Spännena på axelväskan glänser. Gucci.

- Jag är Antonio. Tony. Trevligt att träffas, heta flicka.

De konverserar lite. Antonio ger. Liza tar emot. Det kunde ha varit pinsammare. Liza går av vid Union Square. Antonio åker vidare.

Han fick inget telefonnummer.

Men. Han kunde ha fått.

Eller. Det kunde han inte. Antonio var utom hennes liga, som de säger här, och hon såg inte ut att vara typen som ville slumma.

Men respekt till Tony. Han försökte. Vad hade han att förlora? Vad har någon, någonsin, att förlora. Ansiktet? Inte i New York City, egentligen. Här finns nio miljoner andra ansikten. Alla är anonyma.

Tony!

New York är full av Tonys. På gatorna ropar männen efter kvinnorna från rostiga byggnadsställningar och från röda vattenposter. De limmar vid busshållsplatser, i bankomatköer och på lunchrestauranger. Överallt.

Det är alltså ungefär som i Världen.

Men det här med att vara svensk. Alltså. Som svensk är man inte riktigt som alla andra. Man är" svensk. Avvaktande, blyg, hämmad och nejsägande till allt som inte är igenkänt, som EMU och "Eurodollar" (som euro kallas här) och vackra främlingar. En svensk tiger, håller sig på sin kant och tänker verkligen, verkligen inte nobbas och tappa ansiktet efter att ha försatt en het stackars tunnelbanedam i en obekväm situation som hämtad ur en Magnus Uggla-låt.

Men Tony!

Tony fixar det. Och 99 nobbar ger säkert ett napp.

Själv är jag svensk.

Eller bara störd.

För att på ett osvenskt sätt nu skryta lite kan jag meddela att jag sett Rolling Stones, Bob Dylan och Van Morrison i Madison Square Garden. Men R Kelly där var ännu bättre, god dammit! Magisk man, R.

Inte bara svensk. Enligt www.tydal.nu/se/psychology/personlighet.html är jag personlighetstypen INFJ.

Tänk att få vara nåt annat, nåt enklare.

Jag grät inte, men Bjurman nästan, när Springsteen avslutade med Tom Waits "Jersey Girl" på Giants Stadium.

Bara i New Jersey, barn, bara i New Jersey.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen