Sommar som på 60-talet
På scen står Simon & Garfunkel och skapar tidlös
magi.
Söndagens konsert var ett perfekt soundtrack.
Till en sommar som känns repris av 1960-talet.
Mellan sommarens filmer och scenupplevelser har jag läst.
Håkan Nessers "Skuggorna och regnet" växlar mellan 1960-talet och nutid. Huvudpersonerna i boken är som jag födda i början av 1950-talet. Samma känsla i hans "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" som är full av tonårsexplosionen 1967. Mycket musik, mycket längtan ut i världen.
Och Åke Edwardssons "Jukebox", ny i pocket, börjar med mordet på JFK 1963 och är fylld av tidens stämning och rocklåtar.
Lätt att hamna i sinnesstämning för Simon & Garfunkel. Deras sånger flög rätt ut ur de nya svenska böckerna.
De är inte ensamma.
Paul McCartney spelade en packe Beatles-låtar på Ullevi i juni.
Agnetha Fältskog gjorde comeback med sina versioner av en massa 1960-talspop. Satte ljus på Cilla Black.
På morgon-tv är det ett inspelningsreportage från septembers "Populärmusik från Vittula". Hur filmen återskapade 1960-talet i Norrbotten.
Och bland månadens nya heta dvd finns specialutgåvor av "Den gode, den onde, den fule" och "Oh, vilket party".
Det är lätt att drömma sig tillbaka till Stadsteatern i Falkenberg när de här filmerna var nya på 60-talet. Det vill säga repiga och slitna på bio och inte alls lika fina som på dvd.
60-talskänslan är inte bara nostalgi. Visst kunde man slå på SVT i går och se Siw Malmkvist och Towa Carson sjunga som om det var 1966 och visst kan man gå och titta på Diggiloo-turnen där Lill-Babs och Sven-Ingvars gör sina 1960-talshits.
Att Jerry Williams lockar storpublik i parkerna är bara som vanligt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. När jorden ligger öde turnerar Jerry Williams för de kackerlackor som ännu kan röra på sig.
Sommarens stora turné är Gyllene Tider. De är förstås inte 1960-tal. Framgången visar att bandets musik stått sig bra och att allt nytt Gessle skrivit åt dem är lika smittande. Gyllene gör förresten ett par väldigt tuffa nummer där de spelar exakt i synk med antika konsertbilder.
Men det finns något i pophysterin kring Gyllene Tider som känns 60-tal, även om allt är i större skala nu. När man ser alla väldigt unga fans som kan alla texter.
Hur det var då berättas i nyutkomna boken "Cadillac madness" om Hep Stars. Ännu en tidsbild från det vitala årtiondet.
Och jag tänker 60-tal och uppkäftighet när jag ser Michael Moores "Fahrenheit 9/11". Senast någon gjorde en elak dokumentär om en amerikansk president som skickade ut soldater i krig var häftiga "Millhouse" om Richard M Nixon. En protestfilm rätt ur 60-talets engagemang.
En anda som man också kan hitta tecken på i dag. Moores film får USA att prata politik och bry sig.
Så kanske är det svaret på Ulf Lundells gamla fråga "67, 67 vart har du tagit vägen nu?".
Hit. Är det hit det tagit vägen, gamla 1967. Till 2004?