Roskilde förtjänar en orange helgdag
ROSKILDE. Var du i Almedalen?
Skaffa ett liv.
Första veckan i juli handlar om Roskilde, och inget annat.
Festivalen förtjänar att få en egen orange helgdag.
Vet fortfarande inte vad jag ska säga eller skriva.
Baksmällan efter Florence + The Machine på Orange scen är svår.
Dagen efter frågar jag en kompis som var där om när vi ska fira konserten.
”Vad finns det att fira? Vi kommer ju inte att få se det igen”, svarar hon.
Förstår den känslan så väl.
Riktigt stora konserter, de där som lyfter hela kroppen och skakar, lämnar alltid efter sig en känsla av djup bedrövelse.
Det är tomt och färglöst.
Så här var det när jag gick och drog foten i lila konfetti efter Prince på Way Out West.
Så här var det att ta tåget hem från Göteborg efter Bruce Springsteen på Ullevi 2012.
Men ingen bör förvänta sig samma urladdning på Way Out West. Glöm det.
På festivaler är inramningen minst 75 procent av upplevelsen.
Förlåt om jag tjatar, men det går inte att jämföra svenska festivaler med Roskilde. Det vore ungefär som att jämställa en busskur i Övertorneå i januari med tropiska nätter under en värmebölja i juli.
En viss temperaturskillnad råder. På allt.
Om Bråvalla var vinter är Roskilde, ja, Rio de Janeiro.
I Roskilde står publiken kvar och lyssnar på konserterna. Jag vet, det låter overkligt. Här har nästan alla artister en stor publik som aldrig står med armarna i kors och väntar på bättre tider.
Här får Bob hund, som spelat i radioskugga i flera år, uppträda i ett nästan fullt tält. Veronica Maggio får ett starkare stöd i refrängerna än på hemmaplan och ler ibland så mycket att hennes ansikte nästan spricker. Här är Paul McCartney ett av huvudnamnen och inte Robbie Williams.
Paul McCartney? Nej, jag brukar inte bry mig om honom heller. Men att jag var tvungen att åka hem tidigare och missade hans konsert i går kväll på Orange scen smärtar lite.
På andra ställen är McCartneys sagolika hits i eget eller Beatles namn säkert helt ok. Men i det enorma trycket vid Orange scen kan i princip varenda artist bli en unik händelse.
Och få förstår det bättre än Florence Welch. Jag har sällan sett en artist dominera en scen och en publik på samma sätt.
Konserten med Florence + The Machine var som en ”Born to run” med sakralt blås och kummelgastar i kören. Det var som David Bowies ”Heroes” och Kate Bushs ”Running up that hill” och Madonnas ”Like a prayer” och Oasis ”Live forever”. Gånger tre.
Exakt den kampen mellan mörker och eufori fick publiken att tappa förståndet och forma sina händer till 80 000 hjärtan.
Önskar att jag hade en panoramabild av avslutningen ”Dog days are over”.
Florence Welch står mitt i ett stormande publikhav. Folk skriker allt vad de orkar och kastar sig i armarna på den som råkar stå närmast.
Jag var nog knappast ensam om att börja tro på tomtar, troll och Nangijala.
LÄS MER Alla recensioner från Roskilde i Musikbloggen
Markus topp 3
1. Florence Welch (artist)
Den brittiska drottningen av extasmörker. Det är svårt att hämta sig efter den reservationslösa glädjen och chockrenade trycket på scen och i publiken. Betongkepsen kommer sitta kvar länge, länge.
2. Kendrick Lamar (rappare)
Den exceptionella talangen från Compton, Los Angeles, uppträdde på festivalens största scen och skapade orange magi.
3. Den koälskande rymdgubben
Årets accessoar i publiken. I stället för flaggor - en grön alien som fläskar på en ko bakifrån. Ingen artist som såg den var oberörd. Som Father John Misty undrade: ”Is your alien penis getting tired?”. Humor på en pinne.
Popskalan
Roskildefestivalen
Alla andra festivaler i Skandinavien är egentligen rätt onödiga.
Thomas Öberg
Den maskerade frontfiguren var i sitt absoluta esse på scenen. Mellansnacken borde ges ut på skiva.
St Vincent + Father John Misty
Med tanke på min vän Håkan Steens upphetsade rapporter från konserterna kan jag bara sitta och svära över att man omöjligen hinner se allt på festi valen.
Ryan Adams
Rock-Ryan vs. Country-Ryan: 0-7.
Disclosure
Två prydliga killar står på en scen i perfekta frisyrer och anstränger sig hårt för att varken märkas eller beröra.
Mew
Danmarks svar på Kent borde få varje åskådare med en någorlunda anständig musiksmak att snarka med öppna ögon. Provocerande trista.