Tennander får gärna göra fler Taube-sånger
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Just nu blir allting grönt och ibland är solen förrädiskt varm. Scenen är perfekt för en ny Evert Taube-tolkare. Lasse Tennander har gjort en riktigt bra cd med "Så länge hjärtat kan slå". Där det drar kalla vindar genom det blommande landskapet.
Lasse Tennander: "Så länge hjärtat kan slå" (Gazell)
Evert Taube var en sångdiktare med många ansikten och bottnar, och det finns plats för väldigt skiftande sätt att sjunga hans sånger. Olika humör.
Huvudsaken är att man har personlighet.
Det har Lasse Tennander.
Han lyfter fram vemodet i sångerna, och det är inte bara valsen som förklingar i moll. Ibland känns det som om Tennander sjöng på utandningen av en suck, en ärrad röst som sett en del, en luttrad man som talar klarspråk.
Lasse Tennander gör "Sjuttonde balladen" som Bob Dylan skulle gjort den 1963, och det är ett alldeles utmärkt val även om Taubes sång kom 40 år tidigare. Ett vilset ylande munspel och den kaxigt förorättade texten från en Taube som var trött på att fjäska och hålla god min.
Cornelis Vreeswijk gjorde den dansande uppstudsig, Tennander drar ner farten och betonar tyngden i lättsinnet.
I "Så länge skutan kan gå" gräver han sig direkt ner till källan. Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn? Sluta ömka dig och lev livet. Tennander sjunger den som om han var en bartender som stramade upp en gäst som tycker synd om sig själv.
Här finns också det vackra, den förförande kärleken i "Fragancia" och "Nocturne". De mer sällan spelade "Bröllopsresan till Barcelona" och "Fritiof Anderssons polska", och en text, "Cheerio", som Tennander själv tonsatt. "Flickan från Havanna" har tappat all käckhet och blir ett sorgset leende.
Vemod. Än en gång.
Och allt till underbara arrangemang av Lars-Eric Brossner. I inledande "Sjösala vals" kommer ett blås som låter begravningsorkester i New Orleans. Det struttande kompet i den uppsluppna promenaden i Barcelona och det oemotståndliga dragspelet som blåser melankoliskt som en höstvind hos Calle Schewen.
Det finns många sätt att sjunga Evert Taube, och jag lyssnar gärna på Olle Adolphson och Sven-Bertil Taube och Cornelis Vreeswijk och flera andra temperament. Lasse Tennander och hans medspelare fångar själen i de här klassikerna.
Mitt bästa betyg är att jag gärna skulle höra honom hugga tag i fler Taubesånger.
"Stockholmsmelodi" nästa gång?