Per Andersson om "Slottet": Känns läskigt

Han är van vid att spela urflippade figurer på tv och på scen. Men i ”Stjärnorna på slottet” skulle Per Andersson plötsligt bara vara sig själv.

– Jag tycker att det är jättesvårt, säger han.

Det har blivit dags för Per Anderssons dag på slottet. Då måste han också axla sin svåraste roll, nämligen den som Per Andersson.

– Om man är med i en sketch eller en tv-serie får man vara en karaktär. Nu är den karaktären en själv. Där sitter liksom jag och bara är jag. Det känns läskigt och något så inåt bänken ovant, säger han.

Var nära att drunkna

Under sin dag berättar Per Andersson bland annat om sitt första barndomsminne, hur han som treåring föll mellan två båtar och nästan drunknade. Traumat fick honom att nästan bli besatt av att leva i nuet, förklarar han. Att prata allvar kommer sig dock inte lika naturligt.

– Jag tycker att det är jättesvårt, jag vill ju helst ha peruk. Det är läskigt, men sådant är ju formatet i programmet.

Då är det lättare att ta in de andra deltagarnas berättelser, tycker Andersson.

– Det är något helt annat. Det är sådana historier som man sugs in i. Det är sådana otroliga berättelser som de andra har bjudit på. Det är bara att lyssna och följa med på den ridturen, säger han.

”Började gråta direkt”

TT: Vilka gjorde störst intryck?

– Marika har en otrolig historia. Det är nästan som en sagoberättelse när hon blev hittad i det där diket. Jag tittade på det igen och började gråta direkt. Och Carola, som blev känd så tidigt och allt det där.

Efter inspelningen kändes det som om han fått vänner för livet, trots att de bara träffats i någon vecka.

– Den stora grejen är att jag har varit så betagen av alla. Att under en hel dag få dyka ner i någon, plötsligt känns det som att man har känt någon hela livet trots att man bara har setts i fem dagar. Det är otroligt speciella omständigheter.