Män buntas aldrig ihop och säljs som ”paket”
Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Det var en norsk, en dansk och en Bellman.
Men skratta då. Humor ska tydligen vara precis så som den en gång brukade vara.
Det har fått namnet ”rawgate” – bråket mellan humorklubben Raws grundare Mårten Andersson och komikern Karin Adelsköld. I mitten står tidningen Amelia som i tävlingen ”Amelia Comedy Queen” söker efter nästa kvinnliga humorstjärna.
Vi tar den korta versionen: Konflikten mellan Andersson och Adelsköld handlar om inställningen till kvinnliga komiker. Vill någon egentligen betala för att se dem?
Nej, hävdade Mårten Andersson, som är med och arrangerar Amelia Comedy Queen, i ett mejl som Karin Adelsköld publicerade på sin blogg.
Publiceringen gjorde att Adelsköld fick sparken som coach för humortävlingen.
Som en solidaritetshandling, och en markering mot Anderssons uttalande, ställde komikerna Anna Blomberg och Josefin Johansson in sina uppträdanden på finalen som äger rum på måndag i Stockholm.
Under torsdagen – nästan en vecka efter att bråket började – tog också Mårten Andersson avstånd från sitt uttalande. Han menade att han uttryckt sig slarvigt.
Men vad var det då som gjorde att detta slarviga uttryck låg så nära till hands? Och varför hade så få biljetter sålts till Amelia Comedy Queen-finalen? Den hade ju marknadsförts som ”vårens roligaste aw” och alla vet ju att måndagar är veckans mest populära dag för after work. Eller?
Först ska sägas att jag givetvis är medveten om att det inte finns något tråkigare än när humor ska dissekeras.
Det var ju något av det värsta som vi behövde gå igenom med 00-talet. När humor plötsligt skulle tas på ett sådant allvar att det framställdes som hjärnkirurgi.
Alla dessa 90-talskomiker som fulla av efterkonstruktioner skulle uppgradera sin egen humorhistoria till högintelligent konst.
Plötsligt skulle varenda skämt från Dassboken åtföljas av eftersnack och analys.
Det enda som egentligen behöver konstateras om humor är ju att det är inlärt.
Vi lär oss vad som är roligt. Humor ser olika ut beroende på var vi kommer ifrån och vilken generation vi tillhör. Allt beror på vilka erfarenheter vi har.
Är det så att ingen vill betala för en kväll med nya och etablerade kvinnliga komiker?
Låt oss då gå direkt över till det viktiga: Varför är det i så fall så?
Svaret är att vi tror att vi vet vad som är roligt.
Att gå på humorshower med Ricky Gervais och Eddie Izzard är som att gå på vilken best of-parad som helst. De langar ut sina mest populära skämt som vore de en bunt med Deep Purple-klassiker. Publiken sitter och väntar på poängen. Ingen behöver bli besviken.
Jag har gått på många humorkvällar med manliga komiker som inte varit det minsta roliga.
Ändå har jag skrattat för att det varit det som förväntats av mig.
Det har aldrig slagit mig att alla manliga komiker kanske är tråkiga bara för att jag råkat ut för några tråkiga manliga komiker.
Men så buntas heller aldrig män som skämtar ihop och säljs som paket med märkningen ”manlig”.
Att säga att ingen vill betala för kvinnliga komiker är att säga att humor bara kan utgå från en slags erfarenhet.
Det är väl ändå en tråkig inställning.
Som att ha bestämt sig för att Robert Gustafsson är Sveriges roligaste människa för att det ju är så himla kul när han spelar full.