Ego & lattemammor tröttsamt mönster
Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
”I början blev jag förvirrad och trodde att jag också kanske bara var ute efter pengar och fitta.”
Ding-dong, ja jag vet att igenkänningsklockorna ringer som tokiga hos alla.
Den som ändå fått en hotshot varje gång en tänkt den tanken.
Vi börjar med att bocka av det formella: Det är alltså inte jag som går runt och fnular på om min drivkraft i livet är riksdaler och underliv.
Det är Gustaf Skarsgård som resonerar lite kring sin karriär i senaste numret av mansmagasinet Café. En stund senare ska han jämföra livet i provfilmningarnas Hollywood med att vara på krogen och få nobben av ”kvart-i-fem-ragget”.
Ja ni förstår givetvis vilken känsla han vill förmedla med den liknelsen: Den av ”trippelförnedring”. Satans kvart-i-fem-ragg att stå där och vara ovillig.
Relationen med sin bror Alexander beskriver Gustaf på följande sätt: ”Som 17-åring och pretentiös scenskolesökande var det väldigt lätt att avfärda Alex som en ytlig bimbohora”.
Bimbohora.
Ja. Jag vet inte ens var jag ska börja.
Gustaf Skarsgård brukar inte så ofta göra intervjuer. Det ska vi kanske vara glada för. Det var länge sedan som jag läste en sådan osympatisk intervju som den i Café.
Det är så att jag önskar att jag inte hade läst den. För jag vet inte hur jag någonsin ska kunna se Gustaf Skarsgård i en roll igen. Synd. Han som var så lysande i ”Bibliotekstjuven”.
Å andra sidan kanske det inte blir några fler svenska roller. Den senaste som Skarsgård gjorde var som gangster i Johan Rencks ”Ettor och nollor” som gick på SVT i början av året. Det är en av de mest välgjorda kalkoner som visats på svenskt tv. En kanonkalkonrulle. Den kommer inte att glömmas bort i första taget.
I intervjun gnäller dock Skarsgård om mottagandet av serien. Det är en lång harang om Jante och något om att Renck sagt att han aldrig mer ska jobba i Sverige. Detta otacksamma land ska få vad det förtjänar.
Inget är så mustigt som ett manligt konstnärsego. Ja det skulle i så fall vara två manliga konstnärsegon.
Bredvid i tidningshyllan står systertidningen Elle. I den berättar den ack så avundsvärt talangfulla och framgångsrika duon First Aid Kit om sina framtidsplaner. Det är när de, på frågan om vad de gör om tio år, svarar att de förhoppningsvis är lattemammor på ett kafé som luften går ur mig.
Det är givetvis inte rättvist.
Var och en måste få drömma om sitt. First Aid Kit har ju fullt upp med att göra superkarriärer. Är det rätt att de per automatik också ska göra det aldrig sinande gratisarbetet som förebilder för annat än det traditionellt kvinnliga? Det är det såklart inte.
Det är ett ständigt dilemma.
Ändå kan jag inte komma ifrån tröttman över hur mönster fortsätter att reproduceras.
Den framgångsrike mannen som växt ur ett helt land.
Den framgångsrika kvinnan som siktar på att bli lattemamma.
Drömmen att de någon gång i framtiden kanske kan få byta plats.