Al Pacino förlorade en halv miljard
Tappade kontrollen över ekonomin ● Betalade för 16 bilar, 23 mobiltelefoner och en trädgårdsmästare fick fyra miljoner om året
Publicerad 2024-10-22
HOLLYWOOD. Ena dagen var Al Pacino god för mer än en halv miljard kronor.
Nästa var han pank.
– Jag hade inte koll på vem som fick vad, uppger han.
Heidi Klums märkliga reklam med dottern och bisarra anklagelserna mot Kanye West – här är veckans nöjessnackisarAl Pacino lägger korten på bordet om sin privatekonomi i den just utgivna självbiografin ”Sonny Boy”.
I den ger 84-åringen lyxfällan ett helt nytt ansikte.
Han skriver att han på 2000-talet bodde i Los Angeles för att kunna ha en relation till sina tvillingar, Anton och Olivia, nu 23, som han har med exet Beverly D’Angelo.
Han har också två andra barn, Julie, 34, med dramaläraren Jan Tarrant, och Roman, som föddes i juni i fjol. Mamma till sonen är exflickvännen och filmproducenten Noor Alfallah, 30.
Pacinos livsstil kostade honom en förmögenhet.
”Mina anställda blev fler och jag tog hand om två hus, mina lägenheter, ett kontor och betalade för mina barn. Jag pungade ut med tre till fyra miljoner kronor per månad, vilket är massor med stålar”, skriver han.
Varnades för sin revisor
2011 varnades stjärnan för att något var galet med hans revisor – ”en kille som hade massor av kändisklienter”.
Pacino skriver att han betalade en galet hög summa för att hyra ”ett stort, flådigt hus i Beverly Hills” och bjöd sedan kompisar och hela familjen på en tur till Europa. De flög privatjet, hyrde en hel våning på lyxhotellet Dorchester i London och hann med en avstickare till Legoland i Danmark.
Men när han kom hem blev han misstänksam. Trots slöseriet hade saldot på hans konto inte minskat. Det hade gått upp.
”Det är enkelt. Det är klart. Jag vet det. Tiden stannade. Jag är körd”, skriver Pacino att han tänkte.
520 miljoner kronor försvann
Situationen var svindlande.
”Jag hade 50 miljoner dollar (motsvarande 520 miljoner kronor) och sen hade jag ingenting. Jag hade fastigheter men inga pengar.”
Han uppger att situationen fick honom att äntligen sätta sig in i sin privatekonomi.
”Summorna jag spenderade och var jag var på väg var ett galet montage av förluster.”
I självbiografin listar han några av utgifterna. Han betalade för 16 bilar, 23 mobiltelefoner och en trädgårdsmästare som fick fyra miljoner kronor om året.
”Och det för ett hus jag inte ens bodde i”, skriver han.
”Låt oss hålla den dumma skådisen på gott humör”
Pacino uppger att han inte skrev på några betalningar, utan att revisorn gjorde det och att han själv bara lät det passera.
”Jag kollade inte och han sa inte hur mycket jag hade eller vart det tog vägen. Jag höll inte koll på vem som fick vad”.
Han skriver att inställningen som rådde var, ”Låt den korkade skådisen fortsätta ( ) Låt oss hålla den dumma skådisen på gott humör, låt honom jobba medan vi skördar”.
”I den här branschen tjänar man inte tio miljoner dollar om man får tio miljoner dollar för en film. Efter att advokater, agenter, pr-personer och staten tagit sitt, får man kvar i fickan 4,5 miljoner dollar. Men man lever över sina tillgångar eftersom man är hög på grejen. Det är så man förlorar allt”, skriver Pacino.
”Det är väldigt märkligt hur det sker. Ju mer pengar man har, desto mindre har man.”
Revisorn dömdes till fängelse
Skådespelarens revisor fälldes senare för att ha iscensatt ett så kallat Ponzi-bedrägeri och tvingades skaka galler i sju och ett halvt år.
Under tiden kämpade den Oscarsbelönade skådespelaren (han vann för ”En kvinnas doft”) för att komma tillbaka på fötter.
Då var han redan i 70-årsåldern.
”Jag var ingen ungdom och jag kunde inte få den sortens betalning jag fått tidigare.”
Lösningen blev hängslen och livrem.
Han sålde ett av sina hus, bröt mot sitt eget förbud om att inte göra reklam och började föreläsa.
Gjorde filmer – bara för pengarna
Samtidigt tog han filmer enbart för gagerna.
”Jack and Jill” var den första film jag gjorde efter att ha förlorat alla pengar. För att vara ärlig hade jag inget annat. Adam Sandler ville ha mig och de betalade mig massor för den. ( ) Jag råkade också göra några riktigt dåliga filmer som inte ska nämnas. ( ) Jag kände på mig att de var dåliga, men jag övertygade mig själv om att jag skulle kunna få dem att åtminstone bli mediokra”.
Hits hade han långt innan dess med Gudfadern-filmerna, ”Scarface” (1983), ”En satans eftermiddag” (1975), ”Sea of love” (1989), ”Carlitos way” (1993), ”The insider” (1999) och senare ”The irishman” (2019).
Började röka marijuana som 13-åring
Men karriären kunde ha tagit slut innan den knappt hunnit börja. Pacino skriver att han var 13 när han började röka marijuana och att han senare hamnade i en nedåtgående spiral med alkohol och droger. Två av hans närmsta kompisar dog av heroinmissbruk.
Själv rörde han inte just den drogen men problemen fick honom att utebli från galatillställningar och pressåtaganden – något som gav honom dåligt rykte i Hollywood.
Ändå var det inte det utan missbrukets påverkan på hälsan som fick honom att bli ren för drygt 40 år sedan.
– Jag började glömma saker när jag var väldigt ung. Det gjorde mig supernervös, säger han.
Pacino om:
Skälet till att han uteblev från Oscarsgalan 1973 när han var nominerad för ”Gudfadern”:
”Jag var skräckslagen. Det förklarar mycket av tveksamheten jag kände när jag kom till Hollywood på besök och för att jobba.”
Sexscener:
”Jag är inte den som vanligtvis gör detaljerade kärleksscener och jag tror inte att många andra skådisar gillar att göra dem heller. Det kan bli på gränsen till porr.”
Första mötet med Marlon Brando – på Gudfadern-inspelningen:
”Han åt italiensk kycklinggryta med händerna. ( ) Innan jag hann ge honom en servett la han händerna på sjukhussängens vita lakan och kletade in dem i röd sås.”
Skälet till att han under några år på 1980-talet lämnade filmbranschen:
”Jag började ifrågasätta själva essensen av vad jag gjorde och varför jag gjorde det.”
Varför han gjorde ”Gudfadern 3”:
”Valet kunde inte ha varit lättare. Jag var pank. Francis (Ford Coppola, regissör, reds anm) var pank. Vi behövde båda stålarna.
Hans mest lönsamma film:
”Scarface”. Än i dag är det den största film jag gjort. Reprispengarna gör att jag går runt. Jag kan leva på dem. Eller jag skulle i alla fall kunna göra det om jag levde som en normal person.
19. Old pussy is better than no pussy