Midland är bandet påstådda countryfans måste lyssna på
NEW YORK. Om nu country är så hett borde Midland vara allas nya favoritband.
De har ju med mjukt skulpterade ”Barely blue” gjort årets album i den älskvärda genren.
Senaste halvåret tycker jag man hört det överallt – hur alla älskar country, hur ingen annan stilart känns mer livfull och vital och hur Nashville utgör nytt epicentrum i musikvärlden.
Inte mig emot, har jag tänkt, då kanske en massa artister och band som vanligtvis negligeras av både publik och kritik äntligen får sin dag i solen.
Men det är inte riktigt så det blivit. Istället har strålkastarna riktats mot stjärnor från andra fält som dribblat lite med pedal steel och Stetson-hattar – och mot rätt tröttsamma”bros” som sportar fram- och bakvända baseball-kepsar och radar upp hits så generiska att de får starfältet i en genomsnittlig melodifestival att framstå som Einstürzende Neubauten.
Medan exempelvis Midland helt orättfärdigt får framleva sina dagar i skugga.
Då menar jag inte staden i det mystiska västra Texas, även om den också förtjänar mer cred än den får (världen skulle vara mycket bättre om det fanns fler etablissemang som Riley’s Bar & Grill i doften av bränd olja på West Wall Street i Midland!). Det är trion från Austin som tagit sitt namn efter en Dwight Yoakam-låt om utposten mellan Odessa och Big Spring jag vill slå ett slag för.
Detta Midland kallas ibland ”ploj” av countryns misstänksamma puritaner och grindvakter, för att de ända sedan de först dök upp runt 2017 uppvisat viss förkärlek för genrens mer pråliga attribut från 60- och 70-talet och emellertid sett ut som en Flying Burrito Brothers-pastisch. Men det verkar inte bekomma Jess Carson, Cameron Duddy och Mark Wystrach. De rycker på axlarna åt fördomarna och fortsätter krama ur sig ljuvligt melodiös, trad-country som både Eagles, George Strait och Buck Owens skulle nicka gillande åt – och aldrig har de lyckats bättre än på ”Barely blue” – album nummer fyra, utgivet i mitten av september.
Det är inspelat i Savannah i Georgia, men mjuka underverk till låtar som ”Better than a memory”, ”Lucky sometimes”, ”Old fashioned feeling” och ”Lone star state – alla insvepta i det lenaste silke – låter snarare som det känns att köra bil genom betagande Hill country väster om Austin. Den som någonsin gjort det vet att det är en upplevelse för gudar.
Som om det inte vore nog står herrarna genomgående för änglalik stämsång – kanske det bästa som överhuvudtaget finns.
Så nu vet du som fått för dig att du är inne på country hösten 2024.
Midland förtjänar din uppmärksamhet.