Skvallersajten som klär av kändisarna
Jag har alltid varit ointresserad av skvaller.
Nej, nej, stopp, inte så. Jag anser mig inte för fin eller ”läser Hänt Extra hos frisören”.
Tvärtom misstänker jag att detta ointresse säger något illavarslande om mig: Att jag inte är intresserad av andra människor.
Ointresset kan också ha att göra med att jag är journalist. Jag vet att skvaller, särskilt på internet, sällan ens är till hälften sant utan mer troligt helsnett. Alltså slöseri med tid.
Men de flesta är tokiga i sladder, har alltid varit, det var inget som började redan vid snacket på stan om Jesus. Skvallervurm får betraktas som sunt och definitivt normalt.
Och, jag är ingen komplett narcissist. Om någon skriver att Bob Dylan i själva verket har nio barn finner jag det sinnessjukt intressant. Så kanske är det så enkelt att för vissa är Alex & Sigge deras Bob Dylan & The Band; folk är måhända inte intresserade av skvaller generellt utan om specifika idoler. Jag kanske är helt normal.
Nå.
Efter ett tips från en skvallerintresserad vän, som vi kan kalla Jonna, har jag blivit osunt besatt av sajten ”Stoppa pressarna”. Delvis de vanliga vimmeltristesserna men delvis också en rolig och skarp skvallersajt gjord med finess och som, av allt att döma, tar korrekta pressetiska hänsyn och alltid länkar till ursprungskällan, numera vanligen en tjatig intervjupodd som man tack vare skvallersajten slipper lyssna på.
Kändisarnas knapadel och borgare jagar likes genom att hänga i kungarnas mantlar
Jättehumoristiska rubriker, som ”Little Jinder hade sex med pensionär” ihop med en bild av gammal man i rullator. Det räcker för mig. Liksom bisarra godsaker som ”Caitlin Jenner: Farväl gamla penis!”, ”Birros exfru säljer offerkofta av skinn”, ”Agneta Sjödins demoniska lidande” – varav samtliga hade täckning i verkligheten och refererade till något de inblandade själva sagt, alltså pressetik.
Och man får leva med genrens typiska dragningar som ”Renée Nyberg och David Hellenius bryter upp” (men bara från deras villa).
Det är skvaller med gott humör.
Sajten citerar komikern Fred Allens snart bortåt 100-åriga ordstäv:
”En kändis är en person som först arbetar hårt för att bli känd och sedan använder solglasögon för att inte bli igenkänd”.
I dag är det inte riktigt så. I dag förefaller kändisen aldrig få nog av uppmärksamhet. Det finns alltid en ny selfie som måste postas.
Jag måste även hävda att ”Stoppa pressarna” är avslöjande journalistik. Ja, avslöjande. Av kändiskulturens och sociala medier-industrins bloggar, poddar, instagramkonton och andra moderna inkomstkällor för hundratals stora, små och mikroskopiska kändisar som profiterar på att visa upp sina kläder, åsikter, inredningar, varumärken och barn.
Aldrig har det funnits så många kändisar som i dag. I en krets av, säg, 5000 eller kanske 15000 följare kan en för massorna helt ointressant person – typen som förr kallades model/actress/whatever – vara superstjärna. Samtidigt som de verkligt kända kändisarna hoovrar över hela geggan.
Det är både sunkigt och roligt, jag börjar nog ointressera mig snart igen
Bedöms minikändisen ha kredd (en yrkesskicklighet oftast) kallas de mikroinfluerare och kan tjäna rejält med sponspengar. Är de bara kändiskändisar kan de ändå tjäna en hel del. För 10–15 år sedan fick de nöja sig med lite italiensk buffé vid en krogöppning mot att de bar färgsprakande kläder som livade upp festen.
”Stoppa pressarna” demaskerar hierarkier och intriger i denna superkommersiella sociala medier-maräng. Den är som en F. Scott Fitzgerald-roman. Nä stopp här. Nu gick jag för långt. ”Stoppa pressarna” kan inte jämföras med ”Den store Gatsby”.
Men vid noggrann läsning är sajten en liknande tragikomisk skildring av uppkomlingar, stjärnor och mänskliga strävanden – ett kändisarnas feodalsystem där knapadel och småborgare jagar likes genom att hänga i kungarnas mantlar medan bönderna tittar på spektaklet.
Det är både sunkigt och roligt, jag börjar nog ointressera mig snart igen.
För 10–15 år sedan fick de nöja sig med lite italiensk buffé
En sak är tydlig: Den här i populistiska anti-etablissemangettider så avskydda, baktalade och rentav fruktade politiskt korrekta medie- och kultureliten borde inte för någon framstå som hotfull längre.
Kändiseliten är alldeles uppenbart oförmögen till samhällsomstörtande PK-verksamhet. Den är alltför upptagen med sin personliga PR-verksamhet.
VECKANS…
…MJUKROCKALBUM. ”The order of time”, Valerie June. Bara för att Bob Dylan nämnde henne i senaste promotionintervjun så har jag lyssnat på repeat. Bra. Herr Bob har ju aldrig fel och Junes drömskt rockiga Billie Holiday-pop är förstås hans kopp te för närvarande och de senaste fem eller 15 åren. Samtidigt hörs dreadlocksen lite för mycket.
…KATTNYHET. Mycket elände i världen nu, men Gunilla Perssons katt klarade sig från branden. Det var det lilla men det var fint. Tack, Tusse Tiger.
…VÄSTKUSTCOUNTRYALBUM. ”Tenderheart”, Sam Outlaw. Vår nya hjälte är tillbaka, 34-åringen som gjorde förra årets bästa album, enligt mig. Egentligen är det bara rösten som verkligen är country numer, snarare är han hemlig medlem i The Eagles, ungefär som Jackson Browne, och kör sin Cadillac från San Diego till Sacramento och tillbaka hela dagarna. Ja hela dagarna! Och på kvällarna dricker han mjölkdrinkar och skriver en ny sång innan han somnar. Och en natt närsomhelst nu kommer han skriva en sång i allra yppersta James Taylor-klass – en ”Sweet baby James” troligen – och bli gigantisk. Men än så länge saknas den avgörande hiten så vi får ha Sam Outlaw för oss själva en stund till.
…FÖR ÖVRIGT anser jag att ”Let’s dance” bör förstöras.