Mejla mig, så fimpar vi tillsammans
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-03
Jag sitter på Sturehofs uteservering i centrala Stockholm. Jag har ätit ett kilo kräftor och jag har gjort det på rekordfart. Jag äter kräftor snabbt, i det närmaste maniskt. Kastar upp dem på tallriken och dissekerar dem lika flyhänt som en kirurg vid operationsbordet som måste hinna med sista bussen hem. Jag beställer en kaffe och tar fram en cigarett för att kröna denna oerhörda måltid. Just när jag tagit det första ljuvliga blosset upptäcker jag att sällskapet till vänster börjar vifta med armarna och kasta irriterade blickar åt mitt håll. Tydligen stör min rök dem i deras måltid. Min första impuls är att ställa mig upp och skrika: “Det här är en uteservering och här röker man, för luften är fri, era satans jävla idioter!” Mitt beslut: att hålla undan cigaretten och avsluta den så fort som möjligt. Jag röker den snabbare än vad jag äter kräftor. Jag suger i mig den, varmröker den så att jag bränner mig på tummen. Fimpar, får yrsel och måste blunda och hämta mig litegrann.
Och jag sitter där och blundar och funderar på hur villkoren för oss rökare har förändrats. För fem år sedan jag satt inne på restauranger, rökte mellan rätterna och ibland kunde jag till och med ta en rökpaus mitt i förrätten. För två år sedan – rökförbudet som tvingade ut oss på gatorna. Kalla novemberkvällar utanför krogarna i storstan. Där stod vi och bytte plågsamma blickar med varandra, jag och de andra rökarna.
Vår sista njutningspunkt – uteserveringarna de ljumma sommarmånaderna. Nu har den tagits ifrån oss också. De irriterade blickarna, obehaget detta sprider gör att njutningen i att röka har försvunnit fullständigt och det är först nu som jag inser något ganska viktigt: kvar finns bara ett äckligt fysiskt behov. Jag röker inte längre för att jag tycker att det är gott. Jag röker för att jag måste göra det. Rökandet har reducerats till något djupt osexigt, en spegling av ett beroende.
Det är därför jag bestämt mig för att sluta för gott. Jag accepterar inte att vara beroende av något i livet. Särskilt inte något som är så skadligt. Ska vi göra det tillsammans? Skicka ett mail till alex.schulman@aftonbladet.se så startar vi en grupp, där vi triggar varandra. En sluta-röka-grupp. Vi är många, vi är starka, och så vidare. Nu gör vi det.