Tio år senare är The Strokes ännu värda att febra över
Läs Håkan Steens krönika
Nej, jag trode inte heller att det skulle gå att hetsa upp sig över en ny The Strokes-singel 2011.
Men ”Under cover of darkness” är faktiskt alldeles lysande.
Det är, tro det eller ej, tio år sedan. Vintern 2001 kändes det som att vi älskade den allihop, The Strokes debutsingel ”The modern age ep”, som skivbolaget Rough Trade smög ut försiktigt men tack vare de första bredbandslinorna spreds med blixtens hastighet, eller åtminstone 0,5 mbit/s.
Det kändes som att de här bortskämda Manhattan-glinen återinförde någonting som saknats i rocken rätt länge, med sina modellutseenden, smala svarta jeans, ännu smalare slipsar och sprucket speedade pop’n’roll-låtar som både lät väldigt Velvet Underground-klassiskt och helt nytt.
Samtidigt hade man redan från början en känsla av att det inte skulle vara så länge. Det brukar sällan göra det när band brinner så hårt och perfekt från början.
Och mycket riktigt. Även om debutalbumet ”Is this it” åtminstone nästan lyckats hålla uppe samma känsla som ep:n blev The Strokes stora för fort, ett klubband som plötsligt körde sin klubbakt på festivalscener och snart befann sig mitt i kändisnoblessen.
Andra albumet ”Room on fire” var inte dåligt men lite tråkigt och när någon kamrerstressad skivbolagsperson till tredje plattan försökte pressa dem åt det grungeriffande hållet och de sjöng att de inte hade nåt att säga kändes det som att det gick att lägga The Strokes åt sidan för gott.
Särskilt som sångaren Julian Casablancas gick vidare och släppte sin avsevärt roligare och mer mångfacetterade solodebut ”Phrazes for the young”.
Men nu är det en ny The Strokes-platta, ”Angles”, på gång i mars. I går släpptes singeln ”Under cover of darkness” för gratis nedladdning (till och med i dag) på bandets sajt.
Och hur omöjligt man än trodde att ett trettioplus-Strokes skulle vara är låten smått fantastisk.
Tunn och spattig med gitarrer som gnisslar och vrider sig. ”Everybody’s been singing the same song for ten years”, sjunger Julian Casablancas men allt handlar ju om hur man sjunger den där sången, och här sprudlar refrängen nästan som på ”Last nite”.
Visst, en singel kan vara en ynka lyckträff som inte säger något om albumet.
Men på samma sätt som vi febrade över en ep för tio år sedan kan vi väl få lov att febra lite över en låt i dag?