Ulf Lundell ger mig 40-årskris
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
INGARÖ. Augusti och den rått ljuvliga melankolin bland gamla böcker av Ulf Lundell och Bodil Malmsten och gamla cd-skivor med Eldkvarn och Kent och gamla dvd med ”Seinfeld” och ”Grey’s anatomy” och ”Angels in America”-repriser på tv och vitpeppar från fan vet när.
En balanserat mysig/jävlig tid.
Ulf Lundell i skägg ser jag på bilder i tidningen, stort skägg, klädsamt om någon frågar mig, och samtidigt råkar jag läsa ”Saknaden” igen, man gör ju sådant på sommaren, man hittar gamla böcker i en gammal sommarstuga där tiden stått still.
Böcker, cd och dvd som legat lika länge som vitpepparn i köksskåpet och man tar fram och smakar och det smakar kanske illa eller gott som förr, hur ska man få det där att stanna kvar?
Det var kring 20 år sedan jag läste ”Saknaden” senast.
Hisnande.
Var tog åren vägen?
”Saknaden” kom 1992, på baksidesbilden är Ulf ung och läcker utan sitt nya stora skägg och jag inser att jag inte förstod boken då, det gör man inte när man är barn och läser om en 40-åring som skriver en fresk över Stockholm och sina prövningar.
Ändå tyckte jag mer om den som barn, tror jag. Nu ser all tristess han tydligen var tvungen att få ur sig och det var vid ”Saknaden”, möjligtvis vid ”En varg söker sin flock”, som Ulf förlorade sin grandiosa humor och ersatte den med något annat, kanske större, definitivt något tyngre. Humorn dog av bristen på en frukoststänkare i en källare i Gamla stan men räddade hans liv.
Jag ser mycket fram emot Lundells nya bok ”Allt är i rörelse” som släpps den 13 oktober.
Nå.
Det är alltså sommaren som börjar dö och jag känner likadant varje år, varje månad denna årstid, rent av samma vecka när en lätt kyla slår till redan klockan 17.55 och man tvingas inse att det är över, över, det är regn nu och den här lätta poesin som varat ett par månader är förbi och den ljusblå melankolin kommer över oss och då är jag ändå en av alla oss som älskar hösten.
Det är rov för stridiga känslor, det är Ramones-denim från Urban Outfitters och Rolling Stones-t-shirts från Dressmann och all blues kommer från Grekland. Det är stilla vemod, en väntan på väntan efter nästa sväng av ljus.
Det kan dessutom hända att jag fyller 40 år i vinter och Lundell påminner om detta obönhörliga.
Som den store Ulf sjöng i ”Mina sista pengar”, ungefär samtidigt som han skrev ”Saknaden”:
”En man som är fyrtio, kan leva eller dö. Kan stanna i det han har, eller så ännu ett frö. Kan säga att han gjort allt han ville göra. Eller säga att det finns mycket mer och hålla drömmen vid liv”.