Nu har kungens dotter tagit över

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-01-27

Många upptäcker bonnig countrymusik nu, tack vare utsökta ”Jills veranda” på SVT.

Låt mig därför berätta att kung Johnny Cashs dotter just blivit Nashvilles drottning.

Country är de vita arbetarklassmännens musik, då som nu. De som arbetar hårt, tar hand om sin familj och kollar football, inte baseball, sannerligen inte basket, och som inte har tid att följa bildade debatter från New York. Ingen annan grupp i samhället är lika konservativ. I Sverige var de länge sossar, numer väljer allt fler Sverige­demokraterna. I USA är de förstås den allra illrödaste varianten av flaggälskande republikaner.

Jag har träffat många, i deras gemytliga hem men mest på countrybarer i sydstaterna. Vanligtvis underbart robusta karlar i skjorta som dricker sina öl sakta. Trevliga och älskvärda figurer som gillar mig - jag är ju också en vit fet man.

Men det gäller att passa sig. Om samtalet halkar in på frågor om rasism eller feminism - jämlikhet - är ingenting trevligt längre. Och tittar jag mig omkring i baren är ingen svart och de kvinnor som finns är servitriser.

Som vi kunde se i det utsökt klyftiga SVT-programmet ”Jills veranda” med Jill Johnson som gäst­ades av Titiyo i onsdags, grundades Ku Klux Klan i Pulaski, strax söder om Nashville, 1865.

KKK förföljde, misshandlade och mördade afroamerikaner.

Sådant hänger ihop med att först 1969 fick en svart kvinna – Linda Martell, känd för sin enda ljuvliga hit ”Color him father” – uppträda på den legendariska countryscenen Grand Ole Opry i Nashville.

KKK finns inte längre, bortsett från enstaka bisarra rednecks som klär sig i lakan, och Nashvilles musikscen är inte lika kritvitt mansdominerad som förr och mycket går framåt men Tennessee är verkligen Tennessee fortfarande. I princip: Svarta lyssnar på r’n’b-baserad musik och vita på countrybaserad. På lands­bygden ses vanlig rock som direkt samhällsomstörtande kommunism! Typ.

Patsy Cline, George Jones, Hank Williams heter legendarerna och jag älskar syd­staterna trots bristerna och jag älskar countrymusik, ”den vite mannens blues” – även den utslätade moderna hit­varianten. Men när countryn överskrider gränserna till amerikana och rock är den som bäst. Musiken som Gram Parsons, Dolly Parton och framför allt Johnny Cash banade väg för.

Efter en lång karriär har nu Johnnys äldsta dotter Rosanne Cash klivit upp bland de största i sin egen rätt, inte bara som kungens dotter. Det rättmätigt kritikerhyllade albumet ”The river & the thread”, skriven ihop med maken John Leventhal, är som att åka bil i södern med Lucinda Williams. Förra veckan gick den direkt upp på Billboardcountrylistans andraplats, efter Jennifer Nettles.

Cash gör eminenta singer/songwriter-visor kombinerat med country och träskrock. Sydstaternas fuktiga luft vibrerar elektrisk, hjärtan är krossade, motorvägen är lång, honkytonkbarerna stänger inte och askan måste sopas bort innan vi kommer till bluesens Memphis.

Och i ”When the master calls the roll” ställer sig de legendariska countryrockmännen Kris Kristofferson, John Prine och Tony Joe White i led bakom Rosanne Cash . De sjunger kör men de hörs knappt.

Kung Cashs dotter har vid 55 års ålder blivit drottning, leve drottningen.