Det är gigolovarning på Zelmerlöv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Juryn har ätit mespiller.
I går var ”Idol” lamt som ”Småstjärnorna”.
Det ska inte vara mobbnings-tv som inbillar skolbarn att det är rätt att vara taskig mot mindre bemedlade skolkompisar - vilket ”Idol” ibland var under kvalen när juryn brutalsågade sig igenom en skog av förhoppningsfulla drömmare.
Men det ska inte vara slätstruket, mesigt och falskt heller.
Juryn var lam i går, när startfältet - otippat - var tunnare än i måndags.
Bara Marsha Songcome fick höra att hon inte håller (än). Hilda Eidhagens misslyckande med en för svår klassiker (”Son of a preacher man”) lindades in i mjukaste Lambi-papper, medan linne-Jim Almgren Gândaras överjazziga sångstil fick ok-stämpel. Maria Albayraks struttiga låt och hesa röst gavs underligt godkänt (hon kom värdig tvåa till sist på energi och söthet) och Marième Niangs dussin-r'n'b hyllades märkligt.
Så mesig behöver inte juryn vara nu när kandidaterna nått ända hit. ”Idol” är inte ”Småstjärnorna”.
Mesighet är inte lärorikt.
Korrekt var juryn i hajpen av ursöta Måns Zelmerlöw, och rättast av alla var Clabbe som tillade att Lundapojken är nära en charmörparodi; det är gigolovarning på Zelmerlöw, han gasar för mycket med hetblicken.
Men vilken ”Idol”-potential han har.
En värdig vinnare.